Släktbesök i Saivomuotka

 

Att jobba i Kuttainen, gör att jag får se en del av norra Sverige, som jag annars säkert inte skulle besöka.

Innan jag for hemåt idag, for jag till grannbyn för att göra ett släktbesök. Ja, det kanske inte är riktigt rätt uttryckt, då jag inte träffade någon släkting, men jag fick besöka huset där min morfars farfar bodde. Johan Raattamaa hette han och levde 1811 – 1899.

Här sitter Petter, som var son till Johan och alltså min morfars far.
Petter for till Amerika och bildade ny familj där.

 

 

 

 

Huset står kvar från 1800 talet och många av föremålen finns också bevarade, som det här skåpet målat i vacker brunockra.

”Vad tror du det här är?”, frågade kvinnan som visade mig runt.
”Vet inte”, svarade jag som aldrig sett något liknande och fick höra att det var en badbalja för små barn. Allt gjordes ju hemma på gården och det man gjorde var både funktionellt och tilltalande. Kolla bara på baljans form och sedan handtagen.

Brödkavlar för olika bröd…

…och så denna fina kaffekvarn. Inget snabbkaffe där, utan först skulle bönorna malas innan det var dags att koka kaffet.

Rökte pipa gjorde man i det här huset, för tobakshackan var väl använd – och bevarad.

Ett sådant här besök får åtminstone mig att börja fundera på hur vardagen såg ut för de här människorna: när jag skulle åka från byn satt jag mig i en varm och bekväm bil, för att vara hemma efter 2,5 timme. När Johan for hemifrån, var det med ren, båt eller så gående…
…så vad är egentligen Tid?

Jaktträning

Nu på hösten, då höet är bärgat, är det fantastiska träningsmarker här i byn: stora, vida fält med riktigt täta och snåriga skogspartier ute på fälten.
Vi började med att lägga ut 6 dymmys i skogsdungen, eller ”lägga” är inte riktigt rätt ord då det var enormt snårigt så jag kunde bara slänga in dummyna. Mycket bra utmaning för hundarna, alltså.
Vi gick omkring 100 meter därifrån och sedan sköt jag en enkelmarkering mot motsatt håll. Hundarna fick se var markeringen föll och sedan vände vi mot dungen, med stor motsträvighet. Hundarna ville naturligtvis mycket hellre fara efter markeringen än att springa ut för att leta rätt på dummyn som låg där i snåret.
Och här kommer mina hundars bristande träning fram: båda gnällde när de var tvungna att lämna markeringen på vänteläge och stannade också upp när de var på väg mot dungen. De har alltså en stor förväntan och kan inte riktigt hantera detta att tvingas göra en grej först, för att sedan få göra det man egentligen vill.
Men med en lugn matte, så löste vi både Linjetaget och sedan Markeringen, i bästa sämja.

 I byn finns också fina våtmarker som passar utmärkt för markeringar…

…och eftersom vi tränat markering så mycket, klarade båda hundarna markeringarna jättebra i den här svåra terrängen.

Att jobba i en liten byskola är något väldigt speciellt. Alla barn vet nu vem jag är och då hundarna oftast kan ligga ute på trappan, känner barnen även mina hundar.
Den här killen träffade vi på stigen till träningsmarken och han frågade om han fick följa med.
”Självklart”, svarade jag och när vi gick där, säger han eftertänksamt:
”Det är tur att du har hund…” underförstått: det är hundarna som är viktigast.
Mina hundar är, trots att de ju inte är uppvuxna med barn, väldigt fina med barn. Sampo kanske inte gillar klappande barn, så där väldigt mycket – men sociala Love älskar alla som fokuserar på honom.
När vi var klara med träningen och killen skulle cykla hem, frågade jag om jag fick fotografera honom och det fick jag förstås.

Allt är på gångavstånd, så när jag skall ut för att träna jakt, kan jag till träningsmarkerna. Och på vägen hem, passerar vi några av de hundratals får som byns fårförening äger. Jag har ju haft får för flera år sedan, så det var lite speciellt att säga Hej åt de här.
Hundarna fick ligga kopplade en bit ifrån, men ändå har fåren full koll på dem.

…och nu ser det ut så här i vårt rum.
Imorgon jobbar jag halvdag och sedan åker jag hem till stan och lever det livet igen. Det är bra mix det här: lugna livet här i byn med så vacker natur och sedan stan med umgänge och aktiviteter.

Byrapport

Här kommer en rapport från byn som jag nu vistas och jobbar i under två dagar; alltså Kuttaien.
Allt utifrån hundarnas synvinkel.
Runt byn finns flera sjöar och det passar förstås en ”vattenlabrador”.

Här är ängarna brukade, istället för igenväxta och det tack vare fåren som betar och som behöver foder till vintern. Sådana här ängar är perfekta att träna på, så ikväll skall vi träna Linjetag och Markering på de öppna fälten.

Utsikten rakt nedanför mitt fönster och här kan jag snabbrasta hundarna. Även här öppet, då fåren betat förra sommaren.

Bilden är inte redigerad, utan det här är utsikten från mitt arbetsrum. Ofta ser jag fåren beta på ängarna och det förhöjer förstås skönhetsvärdet.

Det här är grannhunden – som är okopplad. Alla som känner mig, vet att jag tycker hundar skall vara fria så mycket så möjligt och att hundmöten ofta blir helt okomplicerade om vi låter hundarna hälsa på varandra utan koppel som stramas, eller röster som varnar.
Det här är en laikatik, som mina hundar är så förtjusta i och som de direkt springer till om hon råkar vara ute när de är fria.
Den här tiken stannar lydigt kvar på sin gård, när jag och hundarna går ner för slänten för kort paus, men jag tror även hon tycker det är kul med besök av andra hundar.
Vi träffade också en finnspets under vår promenad, även han okopplad, men han vågade sig inte fram till oss. Först när vi passerat hans infart, kom han fram för att markera att det var hans gård.
Nu är promenaden slut och Love är på väg in till oss.

Trots att jag bara jobbar två dagar i veckan, så har jag tagit med egna saker för att ge hemkänsla…

…och fjädern hittade jag på badstranden.

Ikväll kommer rapport från vår jaktträning.

Är din hund glad?

”Är din hund glad..?”
Alltså; är din hund trygg, lekfull och avspänd – tillsammans med dig?
Några kanske tycker det är en icke-fråga:
”Vadå glad.?! Det är ju en hund.?! Det viktigaste är att den är lydig!”
Ja, helt rätt; det är en hund – och jag är helt övertygad om att hunden har alla känslor som vi människor har. Den kan alltså känna sig både glad och låg, trygg och osäker, hämmad och lekfull.
Och jag tycker inte det är en icke-fråga, utan en högst relevant fråga då den har med djurvälfärd att göra.

Och ingen, eller ytterst få i alla fall, skulle säga om sitt eget liv:
”Vadå glad.?! Det viktigaste är att jag är lydig!”
Vi betonar ju tvärtom att vi skall ha kul på jobbet och vi vill ha ett stort mått av självbestämmande – annars får det vara. Varför tänker vi inte så om våra hundar: de skall ha kul och det skall få bestämma mycket själva?

Hur ser man då om hunden är glad?
Den har ofta öppen mun och det viktigaste: ögonen är stora. Dessutom viftar förstås svansen + att hela kroppen rör sig fritt och energifyllt.

Varför tar jag upp detta?
Ja, för att jag ser hundar som inte är glada och jag ser först och främst när mina egna hundar INTE är glada! Och det är inte kul!
För det mesta får jag höra att mina hundar är glada och trevliga, men när Love drar iväg från gården och jag blir arg – då stängs munnen, ögonen blir smala och rörelserna blir hämmade. Det gäller inte bara Love, utan känslige Sampo påverkas också av mitt humör.
Jag blir inte glad när jag ser detta, hos varken mina egna eller andras hundar – men jag tror tyvärr inte att alla hundägare tänker på ”hur glad hunden är”…
…utan tankarna kretsar mer kring hur man skall få den  så ”lydig” som möjligt. Att tänka på vad hunden vill göra, är inte det viktigaste för många hundägare.

Där har vi hundinstruktörer ett stort ansvar, nämligen på att visa på hundens känslor och inte bara på hur vi skall få den att utföra diverse moment!

 

Långsamhetens lov

Den här helgen var vi uppbokade på två prov: först Jaktprov och sedan Lydnadsprov. Vi tränade strukturerat och målmedvetet, både själva och med andra – och det gick riktigt bra.
Till ryggen sade ifrån.
Så nu är vi tillbaka till det enkla hundlivet med promenader, lite lekfull träning och sedan bara vara.
Och vi är så nöjda allihopa.
Har man en höna med kycklingar, lär man sig långsamhetens lov. Hönan bestämmer nämligen själv när hon vill gå in med sina telningar, så jag får snällt vänta och efter det planera aktiviteter utanför gården.
Allt lämna henne ute med kycklingarna och själv åka iväg, är att lämna över gården till skatorna som direkt spanat in bytena.

Så hösten har börjat med det enkla. långsamma livet…

Nya jobbet

På måndag börjar jag mitt nya jobb; rektor på friskolan i Kuttainen. Det är något helt nytt; jobba i en liten by och på en liten skola + på en fristående skola. Jag kommer bara jobba två dagar i veckan och hundarna kan följa med, så det blir inga problem här hemma med övriga djuren.
Det här kommer jag ha på väggen i mitt kommande arbetsrum:

Jag har fritt översatt det från Bullet Journal, för det är så bra när man skall reda upp ett problem.

SPÅRA bakåt
När ett problem uppstår, eller när man kört fast i ett beteende, då börjar man med att fundera:
”Vad hände före?”
”Vad gjorde jag före?”
Eget exempel: För en vecka sedan fick jag ont i ryggen och med ”ont” menar jag verkligen ”ONT!”. Funderade på vad jag gjort före och det nya var den ökade hundträningen. Hade ju anmält mig både till jakt- och lydnadsprov och tränade varje  dag något. Sjukgymnasten menade också att det var överansträngning för en rygg som tidigare haft problem.

ORDNA nuet
När man spårat upp orsaken, eller tror sig hitta var felet är, så stannar man upp och ordnar upp situationen, så att man inte hamnar i samma situation igen.
För mig innebar det besök hos sjukgymnast och sedan träningsstopp. Alltså träning på den nivån.

PLANERA framåt
Nu kommer det sista och kanske svåraste; att dra konsekvenser av det man lärt sig och ta med det i fortsättningen. Det är ju ingen idè att man först inser vad man gjort fel och sedan  ändå fortsätter på samma sätt.
Jag tog tillbaka mina anmälningar till båda proven och har nu inga tävlingsmål med vår träning. Det är nämligen stor skillnad att träna som aktivering – och att träna inför ett prov.
Som sagt; det här steget är det svåraste vid förändring. Det är många, många som visserligen inser att ”…jag borde ju…” och sedan ändå fortsätter på samma sätt.

– ”Men hur känns det då med nya jobbet..?”
Det blir nya arbetsuppgifter i en helt ny miljö och roligt att komma till en arbetsplats där man är så väntad…

Paus

Har sträckt någon muskel i ryggen, så allt får pausa…
…hundträningen
…husjobben
…minisemstern till kusten.
Som väl är finns ju LETTERING, som man kan göra stående, så passade på att rita en så bra ”bruksanvisning” när man tvingas till att stanna upp.
SPÅRA bakåt; fundera på vad som hände före. Vad kan ha orsakat problemet?
ORDNA nuet; fundera på vad som direkt kan tas bort och vad kan läggas till?
PLANERA framåt; fundera på hur din vardag, ditt jobb, eller din fritid skall läggas upp.

…det mesta går att styra upp med dessa tre delar.

Höst

Nu är hösten här, eller i alla fall början på hösten och med den kom svalare temperaturer på kring 15 grader. Att ha 25 – 30 grader är inte min grej, men tack vare dagliga dopp i Sautus, har vi klarat oss.
Om två veckor börjar jag mitt nya jobb i byn Kuttainen som ligger 20 mil härifrån. Jag skall jobba som rektor på byns friskola och eftersom det är en liten skola, är  tjänsten precis lagom för mig som upptäckt fördelen med att var ledig mycket. Hundarna följer med och bor med mig i gamla lärarbostaden och övriga djur här hemma får tillsyn, så allt har löst sig så bra. Skall bli riktigt roligt att få jobba med något helt nytt; även om jag vikarierat som studierektor under två år på gymnasiet. Det känns också speciellt att komma till en liten by, som vill leva och därför söker kreativa lösningar för bl.a skolan.

Det andra nya under hösten är vår träning inför prov. Jag har haft stor motvilja mot att bedömas på prov, vilket är lite märkligt då jag själv bedömt elever i 35 år. Sandra har hjälpt till att bena ut känslorna, så nu skall jag utsätta mig för det – med god min. D.v.s. inte börja ha åsikter om bedömningen, utan gilla läget och utföra min del i aktiviteten: leverera ett bra moment. Sedan får domaren döma, utifrån sina grunder.
Är ju planeringsmänniska, så naturligtvis är även hundträningen planerad. Siffrorna står för olika moment och X betyder i BuJo sammanhang, att uppgiften är slutförd.

”GÅ FOT -” lappen är klistrad för att fokusera på det viktiga: att det är kul och inte i första hand precision.

Att Gå fot, d.v.s. gå tillsammans med en hund, är inte det lättaste. Det viktigaste är att hunden vill gå vid sidan (för att det vankas köttbullar), men sedan måste människan gå med flyt så hunden har möjlighet att följa med i svängar och stopp.
Allt det tränar vi på varje dag, med fokus på att det skall vara kul för båda oss.

Den tredje grejen nu, är att återuppta simningen och ”det goda ätandet” och då inte i betydelsen ”det som smakar bra”, utan det som är gott för måendet.
Vi har haft semester under juli; från allt – men nu är det vardag igen…

Kvällspass

Vi som vuxit upp i små byar i Tornedalen har inte badat på somrarna och jag tror det beror på att vi inte lärde oss att simma som barn. Vatten hade också ofta något farligt med sig: brunnen på gården och bäcken en bit ifrån.
En sommar fick min mamma besök av sin brevvän som var ”svensk”; d.v.s från södra Sverige. Jag var kring 6 – 7 år, men kommer fortfarande ihåg den här kvinnan med sina två barn och minnet består av att hon tog med oss alla barn till sjön för att bada!
Det hade inte hänt förut, men vi följde snällt med och badade i sjön.  Jag har inget minne av att vi fortsatte med detta, efter att brevvännen åkt hem.
När vi sedan flyttade till stan, började vi på simskola och lärde oss att simma, så nu är de flesta av syskonen goda simmare.
Det här har jag tänkt på, då jag åkt till vår ”egen” lilla badsjö för att bada. Den här värmen gör att vi är så sega på dagarna, så först på kvällen piggnar vi till och åker vi iväg för ett uppfriskande dopp.
Sampo är som vanligt försiktig och travar ut i vattnet…
…till skillnad från Love, som slänger sig ut till mig. Men; det gäller att hålla honom en bit ifrån när jag simmar, för annars blir jag riven av klorna.
Väl hemma fick vi energi till ett kort träningspass: Apportering.
Man kan tänka att en jaktlabbe har helt naturligt en perfekt apportering, men så är det inte. Ibland tänker jag att schäfrarna blev bättre apportörer, då jag där fick jobba med varje enskild del. Labbarnas apportering innehåller tyvärr en del slarv, så nu måste vi skärpa till oss.
För Sampo gäller det att kunna hålla till jag ger signal för att släppa och vi gör framsteg; jag och han.
”Varför ligger den där.?!”
Den här bilden visar bra vad jag menar med labbarnas apportering: Love kan absolut plocka upp en dummy och avlämna sittande – men det är inget flyt i det beteendet. Om vi skall få till viltapportering, så måste han lära sig att plocka upp dummyn varje gång  den hamnar framför honom. Ikväll var belöningen köttbullar och det har ett mycket högt värde för honom: det är därför han försöker få köttbullen utan att plocka upp dummyn.
Det här är Love: även om han inte alls gör det som jag tänkt mig – så behåller han sitt goda självförtroende och möter min blick helt frimodigt.
Och; han plockade faktiskt upp dummyn och satte sig, några gånger ikväll…

Hundträning jmr elevundervisning

Om man säger att hundträning är nästan samma som elevundervisning, kan man mötas av protester: ”Hundar är inga människor!”, (= har ett sämre värde) eller ”Hundar måste lyda!” (=måste fysiskt korrigeras).
Jag har erfarenhet av att både träna hundar och undervisa elever – och det finns så många likheter mellan dessa två sysslor. Man kan alltså använda erfarenheter av den ena, till den andra – och här kommer några sådana:

1. Struktur
* När 25 aktiva mellanstadieelever kommer in efter rast, är det absolut nödvändigt att lektionen är välplanerad och synlig för eleverna. Alltså att den står på tavlan. Då kommer nämligen energin vändas till uppgifterna, istället för till bänkkompisen eller det som händer utanför fönstret
* När jag kommer in med Love på träningsplan, måste jag ha tänkt ut vad vi skall träna. Om inte, så blir det väntetid = tid för Love att börja med att nosa, eller att intresserat följa de andra hundarna

2. Plats för inlärning
* Klassrummet är en plats för lärande; antingen att man lyssnar på läraren, eller sitter och jobbar i sin arbetsbok. Klassrummet är alltså inte till för att vandra omkring mellan de andra bänkarna. Det gör nämligen att den egna koncentrationen bryts varje gång man reser sig från sin bänk och dessutom stör man sin kompis när man ställer sig vid honom/henne.
Man behöver inte jobba intensivt hela lektionen, utan man kan få drömma sig bort – men man gör det i sin bänk. Sedan när det blir rast, då kan man få vara fri att få göra vad man vill.
* På träningsplan är det träning som gäller för Love. Det är inget ställe för att fara runt och leka med de andra hundarna, eller nosa omkring. Det kan man göra utanför plan. Love behöver heller inte vara fullt fokuserad hela tiden på plan, så när hjärnan behöver få pausa – får han göra det i koppel nära mig.

3. Frihet från rädsla
* Det kan låta helt självklart att elever inte skall vara rädda, eller behöva känna sig oroliga i klassrummet. I Sverige har vi ju som väl är avskaffat aga av barn, men elever kan ändå uppleva obehag om de pressas över sin nivå i klassrummet. Man kanske kan tänka att det inte påverkar inlärningen hos eleven, men all inlärningspsykologi visar att rädsla/oro direkt hindrar effektiv inlärning.
Betyder det här att man aldrig kan bli arg i klassrummet? Nej – och när jag pratade med eleverna om att bli arg, så har de väldig bra koll på när det är okey för läraren att säga till: Om de exempelvis far runt i klassrummet, eller inte är tysta. Sådant har eleverna stort överseende med, eftersom de kan förstå att även en lärare är en människa med känslor.
* För en tid sedan såg jag en hundägare som blev arg för att hans hund inte kom nog snabbt till honom. Hunden nästan kröp fram. Det hundägaren inte såg var att hunden var rädd och därför närmade sig ägaren så tveksamt. Hundägaren såg enbart ”olydnad” och den kände hundtränaren har ju sagt att hundar skall ”lyda”..? När den här hunden till slut vågat sig fram och sedan gjorde ett litet försök att lämna den arge ägaren, resulterade det i att hunden trycktes ner på backen. Även det hade säkert hundägaren lärt att göra.
Det här skulle inte kunna sägas vara aga av hund, eftersom ju inte hundägaren slog hunden – men det sorgliga är att hundens förtroendet för ägaren är totalt borta och  det enda skälet till att den stannar kvar – är rädsla.
Skall den här hunden dessutom tränas i något, så kommer inlärningen mest präglas av rädsla för att bli korrigerad – och den kommer kanske beskrivas som ”svår att träna”.

4. Individualisering
* I skolans värld pratas mycket om ”individualisering” och det är inte alltid så lätt när man helt själv har 25 elever. I alla fall inte, om man har som mål att varje enskild lektion skall utformas så den passar alla dessa olika personlighetstyper och inlärningsnivåer. Däremot kan man komma långt som lärare, om man har som utgångspunkt att alla är individer. Då tror jag att bemötandet blir ”individualiserat”, eftersom jag har accepterat att här i klassrummet sitter elever som lär sig snabbt och effektivt – och elever som behöver tid och hjälp att komma vidare.
”Individualisering” börjar alltså i lärarens attityd.
* Även om man bara har två hundar i sin flock, inser man att de är olika och ställer en fram för olika utmaningar. Mina två jaktlabbar är helt olika då det gäller inlärning: Sampo är försiktig och behöver ha lagom utmaning för att gå framåt. Han har inga problem att lära sig, men det måste vara noga anpassat till honom. Pressas han, blir han passiv. Love däremot tar för sig och påverkas inte så mycket om nivån ligger över hans förmåga. Blir det fel, så provar han glatt en gång till.

Slutsats
Att undervisa elever, eller träna hundar – är lika mycket en träning av sig själv och skulle jag välja yrkes- och fritidsverksamhet igen; skulle jag bli just lärare och hundtränare!