Nya jobbet

På måndag börjar jag mitt nya jobb; rektor på friskolan i Kuttainen. Det är något helt nytt; jobba i en liten by och på en liten skola + på en fristående skola. Jag kommer bara jobba två dagar i veckan och hundarna kan följa med, så det blir inga problem här hemma med övriga djuren.
Det här kommer jag ha på väggen i mitt kommande arbetsrum:

Jag har fritt översatt det från Bullet Journal, för det är så bra när man skall reda upp ett problem.

SPÅRA bakåt
När ett problem uppstår, eller när man kört fast i ett beteende, då börjar man med att fundera:
”Vad hände före?”
”Vad gjorde jag före?”
Eget exempel: För en vecka sedan fick jag ont i ryggen och med ”ont” menar jag verkligen ”ONT!”. Funderade på vad jag gjort före och det nya var den ökade hundträningen. Hade ju anmält mig både till jakt- och lydnadsprov och tränade varje  dag något. Sjukgymnasten menade också att det var överansträngning för en rygg som tidigare haft problem.

ORDNA nuet
När man spårat upp orsaken, eller tror sig hitta var felet är, så stannar man upp och ordnar upp situationen, så att man inte hamnar i samma situation igen.
För mig innebar det besök hos sjukgymnast och sedan träningsstopp. Alltså träning på den nivån.

PLANERA framåt
Nu kommer det sista och kanske svåraste; att dra konsekvenser av det man lärt sig och ta med det i fortsättningen. Det är ju ingen idè att man först inser vad man gjort fel och sedan  ändå fortsätter på samma sätt.
Jag tog tillbaka mina anmälningar till båda proven och har nu inga tävlingsmål med vår träning. Det är nämligen stor skillnad att träna som aktivering – och att träna inför ett prov.
Som sagt; det här steget är det svåraste vid förändring. Det är många, många som visserligen inser att ”…jag borde ju…” och sedan ändå fortsätter på samma sätt.

– ”Men hur känns det då med nya jobbet..?”
Det blir nya arbetsuppgifter i en helt ny miljö och roligt att komma till en arbetsplats där man är så väntad…

Paus

Har sträckt någon muskel i ryggen, så allt får pausa…
…hundträningen
…husjobben
…minisemstern till kusten.
Som väl är finns ju LETTERING, som man kan göra stående, så passade på att rita en så bra ”bruksanvisning” när man tvingas till att stanna upp.
SPÅRA bakåt; fundera på vad som hände före. Vad kan ha orsakat problemet?
ORDNA nuet; fundera på vad som direkt kan tas bort och vad kan läggas till?
PLANERA framåt; fundera på hur din vardag, ditt jobb, eller din fritid skall läggas upp.

…det mesta går att styra upp med dessa tre delar.

Höst

Nu är hösten här, eller i alla fall början på hösten och med den kom svalare temperaturer på kring 15 grader. Att ha 25 – 30 grader är inte min grej, men tack vare dagliga dopp i Sautus, har vi klarat oss.
Om två veckor börjar jag mitt nya jobb i byn Kuttainen som ligger 20 mil härifrån. Jag skall jobba som rektor på byns friskola och eftersom det är en liten skola, är  tjänsten precis lagom för mig som upptäckt fördelen med att var ledig mycket. Hundarna följer med och bor med mig i gamla lärarbostaden och övriga djur här hemma får tillsyn, så allt har löst sig så bra. Skall bli riktigt roligt att få jobba med något helt nytt; även om jag vikarierat som studierektor under två år på gymnasiet. Det känns också speciellt att komma till en liten by, som vill leva och därför söker kreativa lösningar för bl.a skolan.

Det andra nya under hösten är vår träning inför prov. Jag har haft stor motvilja mot att bedömas på prov, vilket är lite märkligt då jag själv bedömt elever i 35 år. Sandra har hjälpt till att bena ut känslorna, så nu skall jag utsätta mig för det – med god min. D.v.s. inte börja ha åsikter om bedömningen, utan gilla läget och utföra min del i aktiviteten: leverera ett bra moment. Sedan får domaren döma, utifrån sina grunder.
Är ju planeringsmänniska, så naturligtvis är även hundträningen planerad. Siffrorna står för olika moment och X betyder i BuJo sammanhang, att uppgiften är slutförd.

”GÅ FOT -” lappen är klistrad för att fokusera på det viktiga: att det är kul och inte i första hand precision.

Att Gå fot, d.v.s. gå tillsammans med en hund, är inte det lättaste. Det viktigaste är att hunden vill gå vid sidan (för att det vankas köttbullar), men sedan måste människan gå med flyt så hunden har möjlighet att följa med i svängar och stopp.
Allt det tränar vi på varje dag, med fokus på att det skall vara kul för båda oss.

Den tredje grejen nu, är att återuppta simningen och ”det goda ätandet” och då inte i betydelsen ”det som smakar bra”, utan det som är gott för måendet.
Vi har haft semester under juli; från allt – men nu är det vardag igen…

Kvällspass

Vi som vuxit upp i små byar i Tornedalen har inte badat på somrarna och jag tror det beror på att vi inte lärde oss att simma som barn. Vatten hade också ofta något farligt med sig: brunnen på gården och bäcken en bit ifrån.
En sommar fick min mamma besök av sin brevvän som var ”svensk”; d.v.s från södra Sverige. Jag var kring 6 – 7 år, men kommer fortfarande ihåg den här kvinnan med sina två barn och minnet består av att hon tog med oss alla barn till sjön för att bada!
Det hade inte hänt förut, men vi följde snällt med och badade i sjön.  Jag har inget minne av att vi fortsatte med detta, efter att brevvännen åkt hem.
När vi sedan flyttade till stan, började vi på simskola och lärde oss att simma, så nu är de flesta av syskonen goda simmare.
Det här har jag tänkt på, då jag åkt till vår ”egen” lilla badsjö för att bada. Den här värmen gör att vi är så sega på dagarna, så först på kvällen piggnar vi till och åker vi iväg för ett uppfriskande dopp.
Sampo är som vanligt försiktig och travar ut i vattnet…
…till skillnad från Love, som slänger sig ut till mig. Men; det gäller att hålla honom en bit ifrån när jag simmar, för annars blir jag riven av klorna.
Väl hemma fick vi energi till ett kort träningspass: Apportering.
Man kan tänka att en jaktlabbe har helt naturligt en perfekt apportering, men så är det inte. Ibland tänker jag att schäfrarna blev bättre apportörer, då jag där fick jobba med varje enskild del. Labbarnas apportering innehåller tyvärr en del slarv, så nu måste vi skärpa till oss.
För Sampo gäller det att kunna hålla till jag ger signal för att släppa och vi gör framsteg; jag och han.
”Varför ligger den där.?!”
Den här bilden visar bra vad jag menar med labbarnas apportering: Love kan absolut plocka upp en dummy och avlämna sittande – men det är inget flyt i det beteendet. Om vi skall få till viltapportering, så måste han lära sig att plocka upp dummyn varje gång  den hamnar framför honom. Ikväll var belöningen köttbullar och det har ett mycket högt värde för honom: det är därför han försöker få köttbullen utan att plocka upp dummyn.
Det här är Love: även om han inte alls gör det som jag tänkt mig – så behåller han sitt goda självförtroende och möter min blick helt frimodigt.
Och; han plockade faktiskt upp dummyn och satte sig, några gånger ikväll…

Hundträning jmr elevundervisning

Om man säger att hundträning är nästan samma som elevundervisning, kan man mötas av protester: ”Hundar är inga människor!”, (= har ett sämre värde) eller ”Hundar måste lyda!” (=måste fysiskt korrigeras).
Jag har erfarenhet av att både träna hundar och undervisa elever – och det finns så många likheter mellan dessa två sysslor. Man kan alltså använda erfarenheter av den ena, till den andra – och här kommer några sådana:

1. Struktur
* När 25 aktiva mellanstadieelever kommer in efter rast, är det absolut nödvändigt att lektionen är välplanerad och synlig för eleverna. Alltså att den står på tavlan. Då kommer nämligen energin vändas till uppgifterna, istället för till bänkkompisen eller det som händer utanför fönstret
* När jag kommer in med Love på träningsplan, måste jag ha tänkt ut vad vi skall träna. Om inte, så blir det väntetid = tid för Love att börja med att nosa, eller att intresserat följa de andra hundarna

2. Plats för inlärning
* Klassrummet är en plats för lärande; antingen att man lyssnar på läraren, eller sitter och jobbar i sin arbetsbok. Klassrummet är alltså inte till för att vandra omkring mellan de andra bänkarna. Det gör nämligen att den egna koncentrationen bryts varje gång man reser sig från sin bänk och dessutom stör man sin kompis när man ställer sig vid honom/henne.
Man behöver inte jobba intensivt hela lektionen, utan man kan få drömma sig bort – men man gör det i sin bänk. Sedan när det blir rast, då kan man få vara fri att få göra vad man vill.
* På träningsplan är det träning som gäller för Love. Det är inget ställe för att fara runt och leka med de andra hundarna, eller nosa omkring. Det kan man göra utanför plan. Love behöver heller inte vara fullt fokuserad hela tiden på plan, så när hjärnan behöver få pausa – får han göra det i koppel nära mig.

3. Frihet från rädsla
* Det kan låta helt självklart att elever inte skall vara rädda, eller behöva känna sig oroliga i klassrummet. I Sverige har vi ju som väl är avskaffat aga av barn, men elever kan ändå uppleva obehag om de pressas över sin nivå i klassrummet. Man kanske kan tänka att det inte påverkar inlärningen hos eleven, men all inlärningspsykologi visar att rädsla/oro direkt hindrar effektiv inlärning.
Betyder det här att man aldrig kan bli arg i klassrummet? Nej – och när jag pratade med eleverna om att bli arg, så har de väldig bra koll på när det är okey för läraren att säga till: Om de exempelvis far runt i klassrummet, eller inte är tysta. Sådant har eleverna stort överseende med, eftersom de kan förstå att även en lärare är en människa med känslor.
* För en tid sedan såg jag en hundägare som blev arg för att hans hund inte kom nog snabbt till honom. Hunden nästan kröp fram. Det hundägaren inte såg var att hunden var rädd och därför närmade sig ägaren så tveksamt. Hundägaren såg enbart ”olydnad” och den kände hundtränaren har ju sagt att hundar skall ”lyda”..? När den här hunden till slut vågat sig fram och sedan gjorde ett litet försök att lämna den arge ägaren, resulterade det i att hunden trycktes ner på backen. Även det hade säkert hundägaren lärt att göra.
Det här skulle inte kunna sägas vara aga av hund, eftersom ju inte hundägaren slog hunden – men det sorgliga är att hundens förtroendet för ägaren är totalt borta och  det enda skälet till att den stannar kvar – är rädsla.
Skall den här hunden dessutom tränas i något, så kommer inlärningen mest präglas av rädsla för att bli korrigerad – och den kommer kanske beskrivas som ”svår att träna”.

4. Individualisering
* I skolans värld pratas mycket om ”individualisering” och det är inte alltid så lätt när man helt själv har 25 elever. I alla fall inte, om man har som mål att varje enskild lektion skall utformas så den passar alla dessa olika personlighetstyper och inlärningsnivåer. Däremot kan man komma långt som lärare, om man har som utgångspunkt att alla är individer. Då tror jag att bemötandet blir ”individualiserat”, eftersom jag har accepterat att här i klassrummet sitter elever som lär sig snabbt och effektivt – och elever som behöver tid och hjälp att komma vidare.
”Individualisering” börjar alltså i lärarens attityd.
* Även om man bara har två hundar i sin flock, inser man att de är olika och ställer en fram för olika utmaningar. Mina två jaktlabbar är helt olika då det gäller inlärning: Sampo är försiktig och behöver ha lagom utmaning för att gå framåt. Han har inga problem att lära sig, men det måste vara noga anpassat till honom. Pressas han, blir han passiv. Love däremot tar för sig och påverkas inte så mycket om nivån ligger över hans förmåga. Blir det fel, så provar han glatt en gång till.

Slutsats
Att undervisa elever, eller träna hundar – är lika mycket en träning av sig själv och skulle jag välja yrkes- och fritidsverksamhet igen; skulle jag bli just lärare och hundtränare!

Förändringar är inte lätt

Mitt fina fd grönsaksland, ser nu ut så här – och det väcker många motstridiga känslor.
När jag flyttade till huset för 25 år sedan, iordningställde jag med stor möda ett litet grönsaksland. Tanken var att där skulle odlas allehanda ätbara grödor, men jag insåg ganska snabbt att insatsen var mångdubbelt större än utdelningen, så det projektet lades ner.
Jag behöll dock alla mina fina rabarbärplantor och marken var täckt av åtminstone någon slags slät jord.
Sedan kom kaninerna och första åren gick det riktigt bra; lite grävde de, men rabarbären kom upp och matjorden låg fint kvar.
Nu har något märkligt skett. Båda två gräver hela dagarna så jorden far omkring och lämnar efter sig långa underjordiska gånger! De här gångerna har hög snavrisk, för om du trampar på gången så ger marken med sig och du hamnar drygt 1 dm nedåt!
Alla ni förstår nu att den fina matjorden är helt uppblandad med grus och småsten-  och just det har varit svårast att acceptera:
”Mitt fina grönsaksland är bortom all räddning!”
Jag hade t.o.m. ett alternativ att kaninerna får somna in, men började sedan fundera:
”Varför tycker jag det är så hemskt att matjorden är borta?
”Varför tycker jag det är så hemskt – att grönsakslandet ser så hemskt ut”
Alltså; varför har jag svårt att acceptera förvandlingen från grönsakasland, till kaninhägn? Det kan inte bero på grönsakerna, för det har inte odlats grönsaker där på år och dagar – och rabarbärplantor har jag på andra ställen.
Jag funderade också på vad som var viktigare: ett grönsaksland, eller kaninerna?
Svaret blev: ”Kaninerna”

Så tror jag det är med många förändringar; vi vill gärna vara kvar i det gamla för det känns bekvämt och är kanske också mer accepterat av andra. Dessutom vill vi kanske inte alltid välja, för det måste vi göra om vi vill ha en förändring.
Tänk på den överviktiga som har så svårt att ta tag i överätandet: det gamla beteendet känns bekvämt  och att välja är man inte riktigt beredd på att göra. Alltså stannar man kvar i sin bekvämlighetszon – och i sin övervikt.

Så nu lever kaninerna ett riktigt kaninliv med alla möjligheter att gräva gångar, medan jag varje morgon går omkring med kratttan och fyller igen gångarna.
Nästan så att jag har glömt både matjord och rabarbär.

Leva lokalt

För mig är det viktigt att försöka leva så lokalt som möjligt; alltså att vara aktiv i omgivningarna kring mig. Det som också är viktigt är att få vara i naturen och då menar jag ”natur” som är orörd, som skogarna omkring Jukkasjärvi. Det är fantastisk vacker tallskog med höga åsar och sjöar – och som dessutom går att nå med bil.
Att sätta sig på flyg för att transporteras till nya länder och där trängas med massor av människor; det är inget för mig. Det är också  mycket billigare att Leva lokalt, vilket gör att jag inte behöver jobba så mycket – och alltså får mer tid över för att ex. vara ute i naturen.
Tänker man  på detta att vår fritid skall vara fri tid, så är den här typen verkligen ”fri”: naturen behöver inte bokas, utan den finns där bara och väntar.

Jag tror också hundarna gillar att komma ut i naturen, för dom kan tokspringa omkring när de släpps ut ur bilen…
…äntligen fria på riktigt!

Idag tränade vi också det som hundarna gillar allra mest: få vattenapportera. Vår träning är både lekfull (man får skaka sig med dummyn i mun, eller ännu ”värre”: släppa dummyn när man skakar) och seriös (man får inte tjuvstarta på den andras kommando och man måste avlämna i hand; även om man lagt ner dummyn när man skakade.

Vattnet måste vara rejält ”svalt”, men det hindrar inte hundarna.

På väg till  platsen där jag skulle fika, fick hundarna en till uppgift: leta dummyn som jag droppade på vägen. Kul, tyckte hundarna och dessutom blev de varma efter det kylslagna doppet.

På väg hem stannade jag hos Samuel med sin familj och pratade om bl.a. detta om att Leva lokalt: det är en familj som tar med alla barn och hund, ut på minifjällturer där de bor i tält och lagar mat på Trangiakök…
…en riktig inspirationskälla!

Är din fritid, fri..?

Alla vi har samma antal timmar per dygn till vårt förfogande och de allra flesta av oss har också väldigt många timmar över sedan vi arbetat eller gått i skolan. Timmar som brukar benämnas ”Fritid”.
Jag tror vi skall använda den fritiden till vila, rekreation och att vårda våra sociala relationer. För att det skall bli gjort, måste vi vara fria från en massa uppbokningar och i stället ha luft i kalendern. Då har vi möjlighet att lyssna på kroppen och lägga in det vi just då behöver: bara vila på soffan, göra något lekfullt och kravlöst, eller träffa vänner.
Hur ser det ut nu i vårt samhälle?
Ja, tyvärr lever många som jag själv gjort tidigare: enormt uppbokad, så det inte finns mycket tid till vila, eller spontana möten…
…alltid på väg, utan att stanna upp och reflektera!
Det är ingen hållbar väg, utan kroppen kommer förr eller senare ropa:
”Hallå! Nu måste vi pausa, annars kommer vi krascha..!”

Betyder det här att vi skall göra…ingenting..?
Nej!
Jag gör själv massor, men det är ytterst få aktiviteter som är bundna till dag, tid eller grupp. Exempelvis simningen, där målet är 2 pass i veckan, men de är inte bundna till någon dag eller tid, eller grupp. Riktigt sant är det inte, då gympan körs tisdagar, men jag kan hoppa över den utan problem och hellre simma någon dag då det passar.
Jag och hundarna tränar också nu strukturerat och har en plan för det, men det är inte bundet till någon grupp, utan kan förläggas när det passar mig och dogsen. Den planen kan också ändras när som helst, om det inte känns stimulerande eller utvecklande.

Sedan planerar jag föreläsningarna och handledningen i Från översikt och normalvikt och det tar förstås tid och är också bundet, men tanken är att det skall ersätta lärarjobbet när jag lämnar eleverna på Bergaskolan.
Det tär alltså inte på ”fritidskontot”.

En annan sida av Tid, är den att det finns människor som upplever att de har för mycket tid och inte riktigt vet vad de skall göra av all den tid…
…men det får bli ett annat blogginlägg.

Helhetshälsa

Den här dagen har verkligen präglats av Helhetshälsa; alltså de faktorer som är viktiga för att vi skall må bra:
Sociala kontakter.
Tidigt på förmiddagen telefonsamtal med Khairuddin och det var nästan som för 1,5 år sedan. Då träffades vi dagligen i Kiruna, men trots tiden som gått; hittade vi snabbt till samma kontakt.

Fysisk aktivitet.
På eftermiddagen var det dags för simning: tusen meter som vanligt och känner en sådan tacksamhet varje gång: fantastiskt att kunna simma och att ha gratis badkort från skolan –  och på det sättet kan hålla artrosen i schack. Ett plusvärde idag var sällskapet av Ella och nu har vi planerat in nästa simpass.

Hälsomat
Hemma och härligt mellanmål: smootie på grönsaker och citron…
…för att sedan mixa det med youghurt och toppa med kardemumma.
Så gott och nyttigt!

Stress; så dra i handbromsen

För ett par år sedan var jag sjukskriven för stress (även om jag inte då visste att det var stress) så jag känner nu igen signalerna hos mig själv…
…och förstår att nu är det dags att dra i handbromsen!
Stress är ett vitt begrepp, men kan enkelt förklaras med ”inre, eller yttre, förväntningar som inte du kan styra över”. Fast egentligen är det inte sant att du inte kan styra över förväntningarna, för det kan du – om du vågar ”dra i handbromsen”. Alltså säga NEJ.
Kroppen signalerar också på olika sätt att nu är förväntningarna större än vad som är bra, så det gäller att vara uppmärksam på signalerna.
Precis lika uppmärksam som min stilige tupp Petter.

Så nu stannar jag upp och bara är; som Sampo och Sigge. Jag hade tänkt åka ner till Uppsala om en vecka och även om den resan hade varit rolig, så är den inställd. Känns så bra, när jag väl sagt Nej till allt det inneburit. Många tänker att ”man skall absolut hålla vid sina planeringar och inte ställa in något om man inte är närapå dödligt sjuk.”
Har man den inställningen, styrs man av andras förväntningar och inte av sitt eget mående och det är ingen hållbar attityd.

Stress kan bemötas på flera olika sätt: alkohol, mat eller tabletter och inget av dem är att rekommendera. Alla metoder fungerar på kort sikt, men det fungerar inte i längden att döva alla känslor, utan vi måste våga möta oss själva.
Att dra i handbromsen betyder inte att lägga sig ner och bara vila, åtminstone inte för mig. För mig innebär det att jag tackar nej till allt som inte är absolut nödvändigt och hellre gör sådant som är helt utan krav och förväntningar.
Som att exempelvis lyssna på ljudböcker…

…vara hos kaninerna,

…eller brodera lite.

Nu är jag ledig ända till nästa fredag och kan både hinna ikapp och ladda positiv energi.