Kvällspass

Vi som vuxit upp i små byar i Tornedalen har inte badat på somrarna och jag tror det beror på att vi inte lärde oss att simma som barn. Vatten hade också ofta något farligt med sig: brunnen på gården och bäcken en bit ifrån.
En sommar fick min mamma besök av sin brevvän som var ”svensk”; d.v.s från södra Sverige. Jag var kring 6 – 7 år, men kommer fortfarande ihåg den här kvinnan med sina två barn och minnet består av att hon tog med oss alla barn till sjön för att bada!
Det hade inte hänt förut, men vi följde snällt med och badade i sjön.  Jag har inget minne av att vi fortsatte med detta, efter att brevvännen åkt hem.
När vi sedan flyttade till stan, började vi på simskola och lärde oss att simma, så nu är de flesta av syskonen goda simmare.
Det här har jag tänkt på, då jag åkt till vår ”egen” lilla badsjö för att bada. Den här värmen gör att vi är så sega på dagarna, så först på kvällen piggnar vi till och åker vi iväg för ett uppfriskande dopp.
Sampo är som vanligt försiktig och travar ut i vattnet…
…till skillnad från Love, som slänger sig ut till mig. Men; det gäller att hålla honom en bit ifrån när jag simmar, för annars blir jag riven av klorna.
Väl hemma fick vi energi till ett kort träningspass: Apportering.
Man kan tänka att en jaktlabbe har helt naturligt en perfekt apportering, men så är det inte. Ibland tänker jag att schäfrarna blev bättre apportörer, då jag där fick jobba med varje enskild del. Labbarnas apportering innehåller tyvärr en del slarv, så nu måste vi skärpa till oss.
För Sampo gäller det att kunna hålla till jag ger signal för att släppa och vi gör framsteg; jag och han.
”Varför ligger den där.?!”
Den här bilden visar bra vad jag menar med labbarnas apportering: Love kan absolut plocka upp en dummy och avlämna sittande – men det är inget flyt i det beteendet. Om vi skall få till viltapportering, så måste han lära sig att plocka upp dummyn varje gång  den hamnar framför honom. Ikväll var belöningen köttbullar och det har ett mycket högt värde för honom: det är därför han försöker få köttbullen utan att plocka upp dummyn.
Det här är Love: även om han inte alls gör det som jag tänkt mig – så behåller han sitt goda självförtroende och möter min blick helt frimodigt.
Och; han plockade faktiskt upp dummyn och satte sig, några gånger ikväll…

Hundträning jmr elevundervisning

Om man säger att hundträning är nästan samma som elevundervisning, kan man mötas av protester: ”Hundar är inga människor!”, (= har ett sämre värde) eller ”Hundar måste lyda!” (=måste fysiskt korrigeras).
Jag har erfarenhet av att både träna hundar och undervisa elever – och det finns så många likheter mellan dessa två sysslor. Man kan alltså använda erfarenheter av den ena, till den andra – och här kommer några sådana:

1. Struktur
* När 25 aktiva mellanstadieelever kommer in efter rast, är det absolut nödvändigt att lektionen är välplanerad och synlig för eleverna. Alltså att den står på tavlan. Då kommer nämligen energin vändas till uppgifterna, istället för till bänkkompisen eller det som händer utanför fönstret
* När jag kommer in med Love på träningsplan, måste jag ha tänkt ut vad vi skall träna. Om inte, så blir det väntetid = tid för Love att börja med att nosa, eller att intresserat följa de andra hundarna

2. Plats för inlärning
* Klassrummet är en plats för lärande; antingen att man lyssnar på läraren, eller sitter och jobbar i sin arbetsbok. Klassrummet är alltså inte till för att vandra omkring mellan de andra bänkarna. Det gör nämligen att den egna koncentrationen bryts varje gång man reser sig från sin bänk och dessutom stör man sin kompis när man ställer sig vid honom/henne.
Man behöver inte jobba intensivt hela lektionen, utan man kan få drömma sig bort – men man gör det i sin bänk. Sedan när det blir rast, då kan man få vara fri att få göra vad man vill.
* På träningsplan är det träning som gäller för Love. Det är inget ställe för att fara runt och leka med de andra hundarna, eller nosa omkring. Det kan man göra utanför plan. Love behöver heller inte vara fullt fokuserad hela tiden på plan, så när hjärnan behöver få pausa – får han göra det i koppel nära mig.

3. Frihet från rädsla
* Det kan låta helt självklart att elever inte skall vara rädda, eller behöva känna sig oroliga i klassrummet. I Sverige har vi ju som väl är avskaffat aga av barn, men elever kan ändå uppleva obehag om de pressas över sin nivå i klassrummet. Man kanske kan tänka att det inte påverkar inlärningen hos eleven, men all inlärningspsykologi visar att rädsla/oro direkt hindrar effektiv inlärning.
Betyder det här att man aldrig kan bli arg i klassrummet? Nej – och när jag pratade med eleverna om att bli arg, så har de väldig bra koll på när det är okey för läraren att säga till: Om de exempelvis far runt i klassrummet, eller inte är tysta. Sådant har eleverna stort överseende med, eftersom de kan förstå att även en lärare är en människa med känslor.
* För en tid sedan såg jag en hundägare som blev arg för att hans hund inte kom nog snabbt till honom. Hunden nästan kröp fram. Det hundägaren inte såg var att hunden var rädd och därför närmade sig ägaren så tveksamt. Hundägaren såg enbart ”olydnad” och den kände hundtränaren har ju sagt att hundar skall ”lyda”..? När den här hunden till slut vågat sig fram och sedan gjorde ett litet försök att lämna den arge ägaren, resulterade det i att hunden trycktes ner på backen. Även det hade säkert hundägaren lärt att göra.
Det här skulle inte kunna sägas vara aga av hund, eftersom ju inte hundägaren slog hunden – men det sorgliga är att hundens förtroendet för ägaren är totalt borta och  det enda skälet till att den stannar kvar – är rädsla.
Skall den här hunden dessutom tränas i något, så kommer inlärningen mest präglas av rädsla för att bli korrigerad – och den kommer kanske beskrivas som ”svår att träna”.

4. Individualisering
* I skolans värld pratas mycket om ”individualisering” och det är inte alltid så lätt när man helt själv har 25 elever. I alla fall inte, om man har som mål att varje enskild lektion skall utformas så den passar alla dessa olika personlighetstyper och inlärningsnivåer. Däremot kan man komma långt som lärare, om man har som utgångspunkt att alla är individer. Då tror jag att bemötandet blir ”individualiserat”, eftersom jag har accepterat att här i klassrummet sitter elever som lär sig snabbt och effektivt – och elever som behöver tid och hjälp att komma vidare.
”Individualisering” börjar alltså i lärarens attityd.
* Även om man bara har två hundar i sin flock, inser man att de är olika och ställer en fram för olika utmaningar. Mina två jaktlabbar är helt olika då det gäller inlärning: Sampo är försiktig och behöver ha lagom utmaning för att gå framåt. Han har inga problem att lära sig, men det måste vara noga anpassat till honom. Pressas han, blir han passiv. Love däremot tar för sig och påverkas inte så mycket om nivån ligger över hans förmåga. Blir det fel, så provar han glatt en gång till.

Slutsats
Att undervisa elever, eller träna hundar – är lika mycket en träning av sig själv och skulle jag välja yrkes- och fritidsverksamhet igen; skulle jag bli just lärare och hundtränare!

Förändringar är inte lätt

Mitt fina fd grönsaksland, ser nu ut så här – och det väcker många motstridiga känslor.
När jag flyttade till huset för 25 år sedan, iordningställde jag med stor möda ett litet grönsaksland. Tanken var att där skulle odlas allehanda ätbara grödor, men jag insåg ganska snabbt att insatsen var mångdubbelt större än utdelningen, så det projektet lades ner.
Jag behöll dock alla mina fina rabarbärplantor och marken var täckt av åtminstone någon slags slät jord.
Sedan kom kaninerna och första åren gick det riktigt bra; lite grävde de, men rabarbären kom upp och matjorden låg fint kvar.
Nu har något märkligt skett. Båda två gräver hela dagarna så jorden far omkring och lämnar efter sig långa underjordiska gånger! De här gångerna har hög snavrisk, för om du trampar på gången så ger marken med sig och du hamnar drygt 1 dm nedåt!
Alla ni förstår nu att den fina matjorden är helt uppblandad med grus och småsten-  och just det har varit svårast att acceptera:
”Mitt fina grönsaksland är bortom all räddning!”
Jag hade t.o.m. ett alternativ att kaninerna får somna in, men började sedan fundera:
”Varför tycker jag det är så hemskt att matjorden är borta?
”Varför tycker jag det är så hemskt – att grönsakslandet ser så hemskt ut”
Alltså; varför har jag svårt att acceptera förvandlingen från grönsakasland, till kaninhägn? Det kan inte bero på grönsakerna, för det har inte odlats grönsaker där på år och dagar – och rabarbärplantor har jag på andra ställen.
Jag funderade också på vad som var viktigare: ett grönsaksland, eller kaninerna?
Svaret blev: ”Kaninerna”

Så tror jag det är med många förändringar; vi vill gärna vara kvar i det gamla för det känns bekvämt och är kanske också mer accepterat av andra. Dessutom vill vi kanske inte alltid välja, för det måste vi göra om vi vill ha en förändring.
Tänk på den överviktiga som har så svårt att ta tag i överätandet: det gamla beteendet känns bekvämt  och att välja är man inte riktigt beredd på att göra. Alltså stannar man kvar i sin bekvämlighetszon – och i sin övervikt.

Så nu lever kaninerna ett riktigt kaninliv med alla möjligheter att gräva gångar, medan jag varje morgon går omkring med kratttan och fyller igen gångarna.
Nästan så att jag har glömt både matjord och rabarbär.

Leva lokalt

För mig är det viktigt att försöka leva så lokalt som möjligt; alltså att vara aktiv i omgivningarna kring mig. Det som också är viktigt är att få vara i naturen och då menar jag ”natur” som är orörd, som skogarna omkring Jukkasjärvi. Det är fantastisk vacker tallskog med höga åsar och sjöar – och som dessutom går att nå med bil.
Att sätta sig på flyg för att transporteras till nya länder och där trängas med massor av människor; det är inget för mig. Det är också  mycket billigare att Leva lokalt, vilket gör att jag inte behöver jobba så mycket – och alltså får mer tid över för att ex. vara ute i naturen.
Tänker man  på detta att vår fritid skall vara fri tid, så är den här typen verkligen ”fri”: naturen behöver inte bokas, utan den finns där bara och väntar.

Jag tror också hundarna gillar att komma ut i naturen, för dom kan tokspringa omkring när de släpps ut ur bilen…
…äntligen fria på riktigt!

Idag tränade vi också det som hundarna gillar allra mest: få vattenapportera. Vår träning är både lekfull (man får skaka sig med dummyn i mun, eller ännu ”värre”: släppa dummyn när man skakar) och seriös (man får inte tjuvstarta på den andras kommando och man måste avlämna i hand; även om man lagt ner dummyn när man skakade.

Vattnet måste vara rejält ”svalt”, men det hindrar inte hundarna.

På väg till  platsen där jag skulle fika, fick hundarna en till uppgift: leta dummyn som jag droppade på vägen. Kul, tyckte hundarna och dessutom blev de varma efter det kylslagna doppet.

På väg hem stannade jag hos Samuel med sin familj och pratade om bl.a. detta om att Leva lokalt: det är en familj som tar med alla barn och hund, ut på minifjällturer där de bor i tält och lagar mat på Trangiakök…
…en riktig inspirationskälla!

Är din fritid, fri..?

Alla vi har samma antal timmar per dygn till vårt förfogande och de allra flesta av oss har också väldigt många timmar över sedan vi arbetat eller gått i skolan. Timmar som brukar benämnas ”Fritid”.
Jag tror vi skall använda den fritiden till vila, rekreation och att vårda våra sociala relationer. För att det skall bli gjort, måste vi vara fria från en massa uppbokningar och i stället ha luft i kalendern. Då har vi möjlighet att lyssna på kroppen och lägga in det vi just då behöver: bara vila på soffan, göra något lekfullt och kravlöst, eller träffa vänner.
Hur ser det ut nu i vårt samhälle?
Ja, tyvärr lever många som jag själv gjort tidigare: enormt uppbokad, så det inte finns mycket tid till vila, eller spontana möten…
…alltid på väg, utan att stanna upp och reflektera!
Det är ingen hållbar väg, utan kroppen kommer förr eller senare ropa:
”Hallå! Nu måste vi pausa, annars kommer vi krascha..!”

Betyder det här att vi skall göra…ingenting..?
Nej!
Jag gör själv massor, men det är ytterst få aktiviteter som är bundna till dag, tid eller grupp. Exempelvis simningen, där målet är 2 pass i veckan, men de är inte bundna till någon dag eller tid, eller grupp. Riktigt sant är det inte, då gympan körs tisdagar, men jag kan hoppa över den utan problem och hellre simma någon dag då det passar.
Jag och hundarna tränar också nu strukturerat och har en plan för det, men det är inte bundet till någon grupp, utan kan förläggas när det passar mig och dogsen. Den planen kan också ändras när som helst, om det inte känns stimulerande eller utvecklande.

Sedan planerar jag föreläsningarna och handledningen i Från översikt och normalvikt och det tar förstås tid och är också bundet, men tanken är att det skall ersätta lärarjobbet när jag lämnar eleverna på Bergaskolan.
Det tär alltså inte på ”fritidskontot”.

En annan sida av Tid, är den att det finns människor som upplever att de har för mycket tid och inte riktigt vet vad de skall göra av all den tid…
…men det får bli ett annat blogginlägg.

Helhetshälsa

Den här dagen har verkligen präglats av Helhetshälsa; alltså de faktorer som är viktiga för att vi skall må bra:
Sociala kontakter.
Tidigt på förmiddagen telefonsamtal med Khairuddin och det var nästan som för 1,5 år sedan. Då träffades vi dagligen i Kiruna, men trots tiden som gått; hittade vi snabbt till samma kontakt.

Fysisk aktivitet.
På eftermiddagen var det dags för simning: tusen meter som vanligt och känner en sådan tacksamhet varje gång: fantastiskt att kunna simma och att ha gratis badkort från skolan –  och på det sättet kan hålla artrosen i schack. Ett plusvärde idag var sällskapet av Ella och nu har vi planerat in nästa simpass.

Hälsomat
Hemma och härligt mellanmål: smootie på grönsaker och citron…
…för att sedan mixa det med youghurt och toppa med kardemumma.
Så gott och nyttigt!

Stress; så dra i handbromsen

För ett par år sedan var jag sjukskriven för stress (även om jag inte då visste att det var stress) så jag känner nu igen signalerna hos mig själv…
…och förstår att nu är det dags att dra i handbromsen!
Stress är ett vitt begrepp, men kan enkelt förklaras med ”inre, eller yttre, förväntningar som inte du kan styra över”. Fast egentligen är det inte sant att du inte kan styra över förväntningarna, för det kan du – om du vågar ”dra i handbromsen”. Alltså säga NEJ.
Kroppen signalerar också på olika sätt att nu är förväntningarna större än vad som är bra, så det gäller att vara uppmärksam på signalerna.
Precis lika uppmärksam som min stilige tupp Petter.

Så nu stannar jag upp och bara är; som Sampo och Sigge. Jag hade tänkt åka ner till Uppsala om en vecka och även om den resan hade varit rolig, så är den inställd. Känns så bra, när jag väl sagt Nej till allt det inneburit. Många tänker att ”man skall absolut hålla vid sina planeringar och inte ställa in något om man inte är närapå dödligt sjuk.”
Har man den inställningen, styrs man av andras förväntningar och inte av sitt eget mående och det är ingen hållbar attityd.

Stress kan bemötas på flera olika sätt: alkohol, mat eller tabletter och inget av dem är att rekommendera. Alla metoder fungerar på kort sikt, men det fungerar inte i längden att döva alla känslor, utan vi måste våga möta oss själva.
Att dra i handbromsen betyder inte att lägga sig ner och bara vila, åtminstone inte för mig. För mig innebär det att jag tackar nej till allt som inte är absolut nödvändigt och hellre gör sådant som är helt utan krav och förväntningar.
Som att exempelvis lyssna på ljudböcker…

…vara hos kaninerna,

…eller brodera lite.

Nu är jag ledig ända till nästa fredag och kan både hinna ikapp och ladda positiv energi.

Energigivare

Träningspasset avklarat och väskan är packad

Hade redan förra veckan bestämt att jag idag skulle gå på vattenträning, eftersom jag hört att det var så bra. Kiruna kommun är ju så generös mot sina anställda, så vi har gratis träningskort för ett helt år.  Det här gör att man direkt kan pröva på något nytt, utan att behöva betala.
Men; i eftermiddag då jag kom hem från jobbet var inte energin på topp: så tänkte först stanna hemma och vila istället…
…men for i alla fall iväg – och det var en riktig energigivare!
Mycket piggare känner jag mig nu när jag sitter vid datorn med min äkta blåbärssoppa. ”Äkta” för att den är kokt på hemplockade blåbär, utan socker och med äppelbitar som fått koka med en stund. Jättegott!
Den positiva effekten av träning måste upplevas, för att förstås…

På jobbet är mina elever energigivare. Det tar ganska mycket energi att undervisa i ett helt nytt ämne och i en så stor grupp, som dessutom är i en ålder jag inte har någon undervisningserfarenhet av. Det gäller därför att lektionerna är noga planerade, för när 25 stycken11-åringar väller in i klassrummet efter sin rast och frågar: ”Vad skall vi göra..?”då måste den energin de alstrar, fångas upp och riktas mot ett lärande…
…annars blir det oro och ingen bra inlärningsmiljö.
Jag har inga problem med att fånga gruppen, men kan däremot tänka när jag kommer hem: ”Undrar om jag sett alla elever idag..?”
På tisdagar har jag klassen i grupp och det är en sådan stor skillnad. Idag talade jag om det för eleverna; alltså att jag brukar tänka om jag verkligen sett alla, när de är i helklass och då säger en elev spontant:
”Men, så gulligt!”
En sådan kommentar tar man med sig och gömmer i De goda minnenas bank…

Nu är jag ledig igen två dagar och förutom alla ärenden som skall göras på stan, så skall jag och hundarna träna; det har vi inte gjort på flera dagar och så vill jag inte ha det.

Väderomslag

Imorse vaknade vi av snöfall. Inte alls märkligt om man bor här uppe, men lite trist efter att all den snö som redan fanns, börjat smälta.
Rådjuren, som jag inte sett på länge, dök upp strax efter att jag fyllt på deras tråg. Det kan inte vara lätt för dem nu, för deras pinniga ben sjunker djupt ner i snön. Det gör att de är helt beroende av vägarna för att förflytta sig och  alltså mycket mer utsatta. Jag tycker också de var mer på sin vakt nu, för de åt bara en kort stund och sedan försvann.
Bocken har börjat feja sina horn och man ser hornspetsarna komma fram. Första gången jag såg det, förstod jag inte vad det var för den bocken såg förfärlig ut: blodiga slamsor som hängde ner över ansiktet! Men nu vet jag bättre och snart har den här bocken stiliga horn att visa upp.
Ja, vad gör vi då en sådan här dag..?
Som tornedalning, fortsätter jag med stora Vårstädningen och nu är turen kommen till toalett och hall. Det är inte många människor man nu kan ringa till och fråga: ”Har du börjat med vårstädningen..?, för de förstår inte vad man pratar om. ”Städar gör jag ju hela tiden..?!” Systrarna har som väl är, kvar tornedalsmodellen av städning, så vi jämför regelbundet hur långt vi kommit i denna syssla.

Men inte bara städning står på programmet, utan också börja träna utifrån nya Träningsboken Start. Det ser vi fram emot och rapporterar kanske senare under dagen…

Att vara en resurs

Under helgen träffade jag en nybliven hundägare som fått hem sin allra första egna hund. Ägaren hade ingen erfarenhet av att äga hund och var lite vilsen bland alla teorier och råd som florerar på nätet, kring  ”hur man skall vara mot sin hund”.
Det är nämligen det en nybliven hundägare funderar på:
”Hur skall jag vara mot hunden? Skall jag säga till, eller skall jag köra med godis..?”
De flesta hundägare funderar inte alls på hur de skall lägga upp valpträningen för att nå elitnivå, utan det är helt andra funderingar de här ägarna brottas med.
Jag kommer träffa den här aktuella ägaren senare, men kunde ge en komprimerad syn på hundägande:
”Var en resurs för din hund”
Jag tänker nämligen så att man skall börja med attityden gentemot hunden och hundägandet och inte fokusera på om man skall ”säga till” och hur man skall ”träna avslappning”.

Bilderna är från helgen då Hossein och Omid bodde här och visar på en del av vad som ingår i att ”vara resurs”: att vara aktiv med sin hund och att låta hunden vara med i hela huset.

Om du är en resurs för hunden, så ser den dig som den som ger mat, trygghet, umgänge och aktivitet. Det är nämligen du som hittar på allt kul och utmanande, så det finns ingen anledning för hunden att dra iväg någon annanstans för att få nå´t att göra.
Många hundägare jobbar jättemycket med att lära hunden ”avslappning” och att ”ta det lugnt”, vilket är helt fel början. Hunden måste först få vara aktiv med dig – för av det kommer sedan avslappningen helt av sig själv.

Jag tror också hunden uppskattar flera olika resurser; alltså personer som gör lite olika saker med hunden. Jag är så glad att mina hundar ibland träffar Omid och Hossein och deras kompisar, för då får de uppleva helt andra saker än de gör med mig:
* Man får leka med pinnar som kastas (som inte jag gör)
* Man får mysa i nya soffan (som dom inte gör med mig)
* Man får träffa många, olika killkompisar (som inte händer med mig)

Sammantaget alltså ett bra hundliv.