Ny kurs

Nu kurs ute på Vuxenskolan: BuJo och Lettering.

Även om jag nu jobbar halvtid och faktiskt redan är pensionär = borde slutat jobba; så tycker jag det är så roligt att hålla kurs.
I Kuttainen skall jag hålla en intro i Klickerträning och nu skall jag alltså hålla kurs i kreativitet i praktisk användning…

Byliv

Nu har jag gjort mina två första arbetsdagar i en liten by; Kuttainen – och kan väl då uttala mig om hur bylivet är..?
…Nja; kanske det är för kort tid för att vara riktigt välgrundat, men här kommer iallafall mina första, oredigerade reflektioner:
Bylivet är bättre anpassat för oss människor, jämfört med storstadslivet!
– eller så är det så enkelt att jag är mer av en bymänniska än en dito storstad.
Här kommer några glimtar från bylivet och nästa vecka kommer det bilder:
När jag går från skolan, där också lärarbostaden ligger, för att handla, så går jag en liten slingrande väg (asfalterad 😉 fram till 1 affär. Bara det gör livet enklare, då jag inte behöver välja mellan olika stora butikskedjor. Väl framme i affären så känner båda expediterna igen mig som ”nya rektorn”, vilket gör att jag hamnar i ett sammanhang även om inte jag känner någon i byn och inte bor där.
Från den här vägen ser jag över älven till ön där fåren betar. Att titta på dessa vita får som betar, är mycket mer välgörande, än att gå längs en starkt trafikerad väg med industribyggnader längs vägen.
I byn är alla hus olika, vilket ger liv i bebyggelsen. Jämför med att gå i ett bostadsområde i stan, med likadana hus på rad.

Så när folk frågar mig: ”Hur är det att jobba där..?
– så svarar jag att jag tror människor i byn är mindre stressade och att de lever ett liv som är mer anpassat för oss människor.
(Sedan behöver jag inte lägga till att det är en vardag även i byn och att människor kan ha många olika problem även där, för det förstår ju varje tänkande människa)

 

+ 30

Vi kom iväg tidigt på vår lilla utflykt, men väl framme fick vi stanna vid vägen som går runt sjön, då den  var ”Enskild”. Hundarna brydde sig inte om det, utan var fullt nöjda med att få slänga sig i det klara vattnet för att få svalka sig i värmen. Här var botten stenig, så då fick vi träna även det.
Ordentlige Sampo satte sig stadigt vid dummyna och ryggsäcken, i stället för att fara iväg och ta sig ett dopp. Likaså när vi var klara och jag stannade för att skåda en havsörn som seglade högt uppe – och att prata med en kanotist; Love utforskade området på egen tass, medan Sampo höll sig nära mig.
Helt olika och ändå samma ras.

Sampo fick som vanligt börja…
…och sedan var det Loves tur.
Båda fick två markeringar var och klarade avlämning precis som det skall se ut.
Efter fikade vi; ja, hundarna fick dela på den ena mackan och sedan for vi hem för att avsluta projektet ”Städa hönshuset”.
Själva rengöringen är klar, men värmen gjorde att vi retirerade inomhus för att vila och laga middag:
Man är inte särskilt hungrig då det är så varmt, så ett huvudmål räcker gott.
Idag blev det falukorv, kikärtor/helkorn, broccolibuketter och lök – stekt i smör. Till det tomat, persilja och så citronvatten till dryck.
Jättegott och sedan helt i linje med AI (AntiInflammatorisk mat)

Senare ikväll planerar vi åka till ”vår” lilla badsjö där hundarna kan bada. Inte riktigt som ett simpass på badhuset, men svalkar bra.
Före det måste hönshuset ställas iordning innan hönsen kan gå till nattens vila – men det måste först bli svalare…

Viltkänning

Vår jaktträning har ju gått så bra, så nu tänkte jag det var dags att gå vidare – till vilt. Sampo har  startat i Jaktprov, så någon gång måste han ha apporterat en and, men idag nöjde han sig med att nosa lite försiktigt på den.
Samma gjorde Love och för att inte hamna i negativa känslor kring änder och annat kallvilt…
…så plockade jag fram dummyn och så fick de två markeringar var.
Kriteriet är Avlämna sittande och det klarade Sampo riktigt bra – utan att först skaka sig. Det är nämligen det som är utmaningen för en labrador. Att avlämna en dummy när man är torr, är inga problem.
Jag får jobba med att inte slänga mig fram för att greppa dummyn (eftersom jag är rädd för att Love skall droppa och skaka, innan han avlämnar) och då är det en hjälp att fokusera på ”vänstra handen vid vänster ben”.
Det vi får jobba vidare med är att hålla dummyn till signalen ”Tack”. Båda släpper lätt så fort min hand närmar sig apporten och det resulterar lätt i en dummy på marken, i stället för i handen.

Det underlättar att ha en planering där viktigaste kriteriet är markerat med en röd stjärna. Jag har nämligen lätt för att gå vidare alldeles för snabbt och det skapar negativa känslor hos både hundarna och mig.
Eftersom hjärnan vill ha bilder för att komma ihåg, tror jag en markering i färg, sätter sig lättare än om det varit enbart text.
Att skriva ner sin planering, ger så mycket mer än om man bara tänker det och eftersom jag gillar att skriva, passar det mig utmärkt bra.

Värmen fortsätter här i morgon, så för att pausa skurandet av hönshuset, planerar vi ett besök i byn Rensjön. I våras hade jag som mål att besöka byar här omkring, för jag tror det finns massor att upptäcka omkring där vi är. Den här byn ser man från vägen, så imorgon är det dags att se den nära.
Jag tar med dummyn, så får vi se om vi hittar något lämpligt vatten att träna i.

 

Ta hjälp av miljön

För en vecka sedan startade jag utmaning AI.0: Antiinflammatorisk kost, där det viktigaste är att ta bort det vita sockret. Skälet är att jag har artros och har förstått att kosten har stor betydelse för att förhindra inflammation i artrosleder. Nu har det gått en vecka och det har gått jättebra:
* Under helgen var jag bortbjuden och tänkte före:
”Om det bjuds på något med socker, så tackar jag nej”. Nu fanns det som väl är, bl.a melon – så det var ingen konst att hoppa över allt fikabröd och ingen tror jag ens märkte att jag valde melon istället.
Alltså: Tänk efter före, hur du skall möta olika alternativ. Om du där skall börja välja mellan allt fikabröd och melon, då kan du lätt falla i gamla beteenden.
* Idag åt jag lunch med Inga-Lill, en gammal kollega och efter maten föreslog hon att vi skulle ta en glass i det vackra vädret. Jag svarade: ”Jag äter inget socker.”
Vi drack vårt kaffe och jag tog ett päron till det.
Alltså: Säg direkt att du nu håller en annan linje. Om du börjar vela och säga något om att du håller på att minska sockret, eller att det ju inte är nyttigt med allt socker, då slutar det lätt i att du sitter där med din glass.
* Hemma har jag tagit bort all glass och fikabröd. Imorgon kommer mina bröder med familj hit på middag och de får till efterrätt min mumsiga efterrätt – utan socker.
Alltså: Ta bort allt som frestar dig i ditt hem och bjud gäster på det du äter, då det ju är ditt mående som gäller. Dessutom behöver säkert även de, få uppleva en god dessert utan socker.

* I veckan åt jag en hamburgarmeny på stan och skulle förstås välja vatten istället för Cola. Trodde att det fanns vanligt vatten som alternativ bland all läsk, men inte. Jag var tvungen att fråga om vatten och fick då direkt gott, kallt vatten i min pappmugg. Tänk om man skulle göra tvärtom: vatten i automaterna – och läsk som man fick be om..?
Alltså: Tro på din ide och våga fråga om alternativ.

Ibland läser man att det krävs bara viljestyrka för att göra förändringar i sitt liv. ”Om du bara bestämmer dig och sedan håller ut, så kommer du lyckas.”s
Så är det inte, utan vi måste ta hjälp av miljön för att lyckas. I hundträning pratar man om att tillrättalägga miljön och det är precis det vi människor också måste göra.
* Skall jag sluta röka, måste cigaretterna ur ur huset och jag kan inte träffa mina gamla rökande kompisar så mycket och iallafall inte i början.
* Skall jag sluta med socker, då måste sockerprodukterna ut och jag måste mentalt förbereda mig för miljöer där jag kan bli frestad.

Nu har nästa utmaning startat: AI.1: Antiinternet. Skälet till det är att jag tillbringar alldeles för mycket tid ute på nätet och den dödtiden skulle jag kunna använda till mycket annat.
Till skillnad från sockret, så går det inte att koppla helt bort Internet ur sitt liv, så här måste det till en annan strategi: bestämma nivå/frekvens för beteendet.
Det är svårt att veta vad rimlig internet tid, men nu under sommaren har jag bestämt 4 tillfällen per dag, med 15 min per tillfälle. Till hösten då jag börjar jobba, får jag göra en ny lägesbestämning.

För mig har mobilen varit klocka och när jag då tittat på klockan, har jag också klickat på andra appar.
Så idag togs klockan fram.

Jag har lyssnat mycket på ljudböcker via mobilen och då är det jättelätt att även surfa igenom alla andra appar.
Idag togs Storytel bort och nu är det vanlig läsning som gäller.

 

Nu har det gått en vecka utan socker och jag mår utmärkt bra: saknar inte sockret och värken är mindre. Den andra utmaningen är bara 1 dag gammal, men har lyckats låta bli alla frestande appar, när jag svarat i telefon.

Nu är  dagens internetdos förbrukad, så resten av kvällen kommer jag använda till annat än rena slösurfande:
1. Träna jakt med hundarna. Vi tränar avlämning från vatten och det passar utmärkt en så varm kväll. Vi tränade lydnad på gården tidigare på dagen, men även arbetsvilliga labbar tyckte det var kämpigt.
2. Brodera, eller kanske läsa en bok?

Vi hörs imorgon 🙂

BuJo Hundträning

Jag har upptäckt BuJo; alltså det kreativa, strukturerade sättet att föra anteckningar och det passar mig utmärkt bra. Än så länge är jag på nybörjarnivå, så anteckningarna är lite försiktiga. Det är som när jag började brodera: första kuddarna var återhållsamma och noga uppritade, för att nu vara mer frejdiga och utförda med mycket få hjälplinjer.

Hundarnas träning är nu uppritade som flödesscheman, både Lydnadsträning och Jaktträning. Jag använder provmanualerna för att beskriva utvecklingen; eller ”flödet” – utan att ha som mål att prova det genom officiellt prov.
Dagens träning var mer ett ”Känna-efter” pass och här kommer filmer från den träningen.
Allt gick inte så bra: Love knallar vid ett tillfälle och då tas han tillbaka och får stå över sin markering. När han sitter snyggt kvar, då får han han hämta.
+ Annat gick bättre än jag trott: Sampo var så fint lyhörd vid dirigeringen. Från min sida, såg inte jag var dummin låg, så därför blåste jag söksignal flera gånger. När han stannade upp, skickade jag honom vidare, till han till slut kom där jag såg dummyn. Tyvärr ser man inte hela passet på videon, så ni får använda er fantasi för att få en helhetsbild.

Då transparens är viktigt, visar jag hela pass.



Ätmönster


I vår har jag föreläst en del kring ämnet övervikt och det är något jag gillar stort. Först och främst för att jag vill visa överviktiga på en hållbar metod att nå normalvikt, men också för att jag får möjlighet att träffa människor med olika ätmönster.
Övervikt och fetma beror till stor del på felaktigt ätmönster och med ”felaktigt” menar jag då att det leder till negativt resultat: övervikt och fetma. Det är alltså ingen värdering i ordet ”felaktigt”, utan enbart en beskrivning av ett negativt resultat.
Jag jobbar mycket med Veckoscheman där personen noga strukturerar sitt ätande:
”Vilken tid äter jag frukost, förmiddagskaffe, lunch, eftermiddagskaffe, middag och kvällsmål?”
”Vad skall jag äta vid varje mål?”
Sedan utvärderar man varje dag utifrån detta schema: 
”Gick det som planerat?”
”Om inte, vad var det som hände som gjorde att jag inte lyckades?”

Det är viktigt att strukturera ätandet så här detaljerat, för den överviktige har sällan koll på vilket mål hon just nu intar och det beror på att ätandet fortgår nästan hela dagen utan avbrott.
En deltagare frågade mig och hur man vet att man ätit nog mycket och först förstod jag inte frågan, men efter ett tag klarnade det. Den här personen hade inga pauser mellan måltiderna och då vet man förstås inte när man ätit nog mycket vid ex. frukosten.. Jag förklarade att man äter det man skrivit i planeringen och sedan plockar man undan efter sig – och lämnar köket för att göra något annat.
En annan deltagare berättade hur hennes ätande kan se ut: man sitter kvar vid köksbordet och fortsätter med ätandet:
”Skall vi brygga mer kaffe?”, ”Skall vi ta fram lite glass?”, ”Sitt kvar, för snart börjar jag med lunchen.”
Allt fokuseras kring ätandet och ätmönstret blir att äta hela tiden. Frågan man kan ställa sig är:
”Är inte livet mer än maten?”
När man ser alla kokböcker och TV-program kring mat och ätande, kan man lätt tro att livet är maten. Dessutom har vi i Sverige så gott om mat, så vi kan överäta.

Så hur ser då ett bra ätmönster ut?
Man sätter sig vid bordet och äter det man planerat att äta. Är klockan 11.30, så äter man lunch och är den 16.30, så äter man middag. Man äter först och främst för att bli mätt och må bra, men maten skall förstås också vara god och dessutom är det en stor glädje i att äta tillsammans.
När man ätit det man planerat, reser man sig upp från bordet, plockar bort allt – och lämnar köket för att göra något annat. Det kan vara att gå ut med hundarna, läsa en bok, sitta på altanen och prata, jobba på gården, eller något annat som inte har med ätande att göra.
Att ”göra något annat”, kan vara svårt för den som lider av övervikt, eftersom det tar emot att vara fysiskt aktiv. Trots det kan man i alla fall lämna köket, för just köket är husets farligaste plats. ”Farlig” för det är där allt finns som kan starta överätandet. Nu på sommaren kan man gå ut på balkongen, eller ut på gården.
Det viktiga är att man gör något annat än äter!

Rapport Minisemester

För att vi skall må bra, måste vardagen fungera, men lika viktigt är att vi lägger in en minisemester då och då. Vi behöver nämligen omväxling och det är det som är semesterns huvudsyfte: att ge avkoppling och omväxling till den vardag vi har hemma.
En minisemester kan vara precis ”mini” under en helg och den kan vara helt nära, som min till Haparanda.
Det är i och för sig 40 mil enkel väg, men för oss som bor här uppe och är vana med långa avstånd, är det ganska lagom. I alla fall om det inte är så varmt som det var nu, men det kommer senare.

Jag var inbjuden till Vuxenskolan i Haparanda för en inspirationsföreläsning: ”Från övervikt till normalvikt” och att föreläsa är något jag gillar stort. Som lärare är man ju van att prata inför en grupp elever och ändå är det en speciell känsla att ha en vuxen grupp framför sig: lite pirrigt, men ger också så många nya möten med olika människor.
Det som förvånar mig är att inte flera kommer på en sådan här föreläsning och det beror inte på att det är jag som föreläser, utan på att övervikt är ett så enormt stort problem.
Hur kommer det sig att så många fortsätter vara i sin övervikt, med alla negativa följder det medför..?
Jag som både varit överviktig och rökt, vet att alla beteenden går att förändra – med handledning.  Att både överäta och röka ser jag som felbeteenden, som går att träna bort, men till det behövs stöd i form av en coach eller rådgivare.
Nu var det ändå en liten grupp i Haparanda som tagit det första viktiga steget: insett att här behöver jag hjälp om jag skall lyckas med att gå ner i vikt. Jag hoppas alltså kunna följa dem på vägen mot målvikt.


Hundarna var med mig och skötte sig fantastiskt bra. Mina hundar är ju otränade, ur tävlingssynpunkt och får mycket lite miljöträning. Alltså i stadsmiljö och ändå gick det så bra. På strandpromenaden fick de förstås vara okopplade, men kom fint till mig när vi mötte människor för att sedan gå vid sidan helt okopplade till de fick höra ”Varsågod”. När jag skulle slänga påsen efter dem, väntade dom lydigt en bit ifrån.
Vi går ju mest här i skogen och möter ytterst sällan människor eller andra hundar, så det var en positiv upplevelse att se hur väluppfostrade de ändå är.


När jag skulle föreläsa frågade jag Åsa om det fanns en balkong hundarna kunde ligga i, men då hon själv var hundägare sade hon att hundarna kunde ligga inomhus – om de var tysta..?
För mig är det naturligt att en hund förstås är tyst inomhus, så jag svarade lite förvånat att det är de – och så här låg de hela föreläsningen.
När jag var klar, var några förvånade över att hundarna legat helt stilla och jag tror många imponerades över det.
Positiv upplevelse för mig och helst då gäller Love, som jag upplever så yvig många gånger. Love ÄLSKAR ju alla människor och är omättlig då det gäller kontakt, men under den här resan var han väldigt balanserad.

Men hur var det nu med värmen..?
Den var tryckande i bilen! Trots att jag förstås har AC, så pausade vi flera gånger under resans gång. Vi pratade om det i Haparanda och då sade en deltagare att svarta (min är blåsvart) bilar är mycket värre då det gäller värme, jämfört med ljusa. Vet inte om det stämmer, men mina tidigare bilar har varit ljusa och en sådan här tryckande värme har jag inte upplevt förr.
Ett vet jag dock: den bilsemester jag planerat i sommar; den håller på att ställas in och ersättas av annat färdmedel.

Men förutom värmen i bilen, så gav den här minisemestern precis det som jag behövde: möten med nya människor, ny miljö och lärarutmaning. Dessutom fick jag en ny bild av mina hundar.