Gymmet

Gymmet jag besökt sedan september. I början orkade jag knappt 5 kg och ca 6 reps x 3. Nu är jag uppe i 15 kg och 12 x 3. ”Bra jobbat”; tyckte en fd elev som jag träffade…

Nu när jag är hemma hela veckorna kan jag gå på gymmet två dagar i veckan: måndagar och fredagar. Förutom rent fysiskt, så mår jag så mycket bättre – rent känslomässigt – efter ett träningspass och det kändes speciellt idag.
Jag hade haft min första svenska lektion med forskarna/doktoranderna och efter lektionen stannade några elever kvar, för att tala om att det var alldeles för svårt! Gruppen består av 15 stycken vuxna från olika länder med olika mycket svenskkunskaper med sig. Alltså inte helt lätt att hitta rätt nivå och just detta är den stora lärarutmaningen: att hitta rätt nivå.

Jag är van att undervisa tonåringar, så allt annat är ny utmaning för mig. Förra året på Berga fick eleverna utvärdera mig och en elev skrev:
”Du förklarar så mycket, fast vi redan har förstått. Ibland tror vi att du tror att vi är 6 år!”
Eleverna var 12 år och tyckte därför inte om att jämföras med sexåringar, så jag höjde nivån efter det och slutade med allt för omständliga förklaringar.

Den här nya gruppen tyckte tvärtom att nivån var för hög. Jag pratade mycket svenska och det var just det som var för svårt för dem.
Vi pratade om hur jag skall förändra upplägget till kommande lektion och trots att vi skildes i gott samförstånd, så lämnade det ändå en liten negativ känsla hos mig…
”Tänk om det här var för svårt för mig..?!”
Jag hade redan tidigare planerat in gympasset efter svenskkursen och det var så skönt att få jobba fysiskt efter de omtumlande känslorna! Det var som att få jobba ut allt, så när jag kom hem låg fokus på hur jag skall förändra upplägget, i stället för känslan av misslyckande.

Suddig bild, men visar bra momentet

Hundarnas träningspass den här veckan innehåller Grundfärdigheten Target. Min tanke är att tänka kreativt kring varje GF (Grundfärdighet); alltså att fundera på hur varje grundfärdighet kan utvecklas. Här visar Sampo targetstick och de har tidigare bara tränat det när jag hållit i stickan. Nu blev det en utmaning för dem, då den låg i mjölkkon och det tog en bra stund innan de förstod vad som krävdes.
Kul och kravlös träning; när det är som bäst.

Tid för hundträning

Livet på Utsikten är nu förändrat då jag lämnat rektorsjobbet i byn och inte letar jobb så där aktivt nå mer, men det gick bara någon dag innan jag fick erbjudande om nytt jobb: undervisa i svenska på IRF här i stan.
Har träffat eleverna igår och det här blir något helt nytt: vuxna elever och jag måste till en del i alla fall undervisa på engelska. Ämnet Svenska finns inte i min lärarlegitimation, men som gammal ”språkpolis” ligger svenskan mig varmt om hjärtat.
Jag har nu mycket mer tid över till sådant jag vill göra och de två ”vill-göra” är hantverk och hundträning + naturligtvis min egen ryggträning på gymmet och simhallen.
Jag kommer skriva om hundträningen här på bloggen och om hantverket på Instagram, men jag börjar med att lägga ut en lite äcklig bild här i bloggen…

…skinnberedningen; eller egentligen renskrapandet!
Det är verkligen lite osmakligt när fett- och köttslamsorna lossnar från fällen, men samtidigt så intressant att få följa arbetet fram till färdig fäll. Den här fällen fick jag gratis från Fårföreningen i Kuttainen, så den får bli lite av läromästare.

Hundträningen fokuserar nu på Doftprovet och då att få till stabila markeringar. Att hitta dofter är sällan problem för hunden, men att kunna markera säkert – det är en utmaning. Jag har slarvat med inlärning av detta, så nu får vi backa till frysmarkering. Idag var kriteriet 2 sekunder och då att båda stannar vid nosmarkering och inte erbjuder annat: Sampo väljer liggmarkering och Love tass dito. Båda två sätten är helt okey, men är svårare att tolka om doftkällan ligger högt upp exempelvis.

Förutom själva klicket för rätt beteende, jobbar jag nu med att belöna i position; dvs belöna nära doftkällan.

Vi avslutade med 3 kartonger och här ser man att Sampo är på väg att lägga sig: inget fel, men vi skall fokusera på nosmarkering. Här är klickern suverän, då det går att förstärka direkt när nosen fryser mot doftkällan.

Imorgon kväll har vi träning på ridhuset. Det blir ett sent pass (avslutas 22.00) men eftersom jag är ledig, har jag inga krav på att stiga upp sex – och kan alltså välja även sena träningspass.
Har ännu inte bestämt vad vi skall träna då, men gissar att det blir flytnivå på grundfärdigheter. Att kunna prestera i ny miljö med andra hundar, är en utmaning i sig själv och kräver inga större träningsutmaningar i form av nya moment.

Är din hund glad?

”Är din hund glad..?”
Alltså; är din hund trygg, lekfull och avspänd – tillsammans med dig?
Några kanske tycker det är en icke-fråga:
”Vadå glad.?! Det är ju en hund.?! Det viktigaste är att den är lydig!”
Ja, helt rätt; det är en hund – och jag är helt övertygad om att hunden har alla känslor som vi människor har. Den kan alltså känna sig både glad och låg, trygg och osäker, hämmad och lekfull.
Och jag tycker inte det är en icke-fråga, utan en högst relevant fråga då den har med djurvälfärd att göra.

Och ingen, eller ytterst få i alla fall, skulle säga om sitt eget liv:
”Vadå glad.?! Det viktigaste är att jag är lydig!”
Vi betonar ju tvärtom att vi skall ha kul på jobbet och vi vill ha ett stort mått av självbestämmande – annars får det vara. Varför tänker vi inte så om våra hundar: de skall ha kul och det skall få bestämma mycket själva?

Hur ser man då om hunden är glad?
Den har ofta öppen mun och det viktigaste: ögonen är stora. Dessutom viftar förstås svansen + att hela kroppen rör sig fritt och energifyllt.

Varför tar jag upp detta?
Ja, för att jag ser hundar som inte är glada och jag ser först och främst när mina egna hundar INTE är glada! Och det är inte kul!
För det mesta får jag höra att mina hundar är glada och trevliga, men när Love drar iväg från gården och jag blir arg – då stängs munnen, ögonen blir smala och rörelserna blir hämmade. Det gäller inte bara Love, utan känslige Sampo påverkas också av mitt humör.
Jag blir inte glad när jag ser detta, hos varken mina egna eller andras hundar – men jag tror tyvärr inte att alla hundägare tänker på ”hur glad hunden är”…
…utan tankarna kretsar mer kring hur man skall få den  så ”lydig” som möjligt. Att tänka på vad hunden vill göra, är inte det viktigaste för många hundägare.

Där har vi hundinstruktörer ett stort ansvar, nämligen på att visa på hundens känslor och inte bara på hur vi skall få den att utföra diverse moment!

 

Hundträning jmr elevundervisning

Om man säger att hundträning är nästan samma som elevundervisning, kan man mötas av protester: ”Hundar är inga människor!”, (= har ett sämre värde) eller ”Hundar måste lyda!” (=måste fysiskt korrigeras).
Jag har erfarenhet av att både träna hundar och undervisa elever – och det finns så många likheter mellan dessa två sysslor. Man kan alltså använda erfarenheter av den ena, till den andra – och här kommer några sådana:

1. Struktur
* När 25 aktiva mellanstadieelever kommer in efter rast, är det absolut nödvändigt att lektionen är välplanerad och synlig för eleverna. Alltså att den står på tavlan. Då kommer nämligen energin vändas till uppgifterna, istället för till bänkkompisen eller det som händer utanför fönstret
* När jag kommer in med Love på träningsplan, måste jag ha tänkt ut vad vi skall träna. Om inte, så blir det väntetid = tid för Love att börja med att nosa, eller att intresserat följa de andra hundarna

2. Plats för inlärning
* Klassrummet är en plats för lärande; antingen att man lyssnar på läraren, eller sitter och jobbar i sin arbetsbok. Klassrummet är alltså inte till för att vandra omkring mellan de andra bänkarna. Det gör nämligen att den egna koncentrationen bryts varje gång man reser sig från sin bänk och dessutom stör man sin kompis när man ställer sig vid honom/henne.
Man behöver inte jobba intensivt hela lektionen, utan man kan få drömma sig bort – men man gör det i sin bänk. Sedan när det blir rast, då kan man få vara fri att få göra vad man vill.
* På träningsplan är det träning som gäller för Love. Det är inget ställe för att fara runt och leka med de andra hundarna, eller nosa omkring. Det kan man göra utanför plan. Love behöver heller inte vara fullt fokuserad hela tiden på plan, så när hjärnan behöver få pausa – får han göra det i koppel nära mig.

3. Frihet från rädsla
* Det kan låta helt självklart att elever inte skall vara rädda, eller behöva känna sig oroliga i klassrummet. I Sverige har vi ju som väl är avskaffat aga av barn, men elever kan ändå uppleva obehag om de pressas över sin nivå i klassrummet. Man kanske kan tänka att det inte påverkar inlärningen hos eleven, men all inlärningspsykologi visar att rädsla/oro direkt hindrar effektiv inlärning.
Betyder det här att man aldrig kan bli arg i klassrummet? Nej – och när jag pratade med eleverna om att bli arg, så har de väldig bra koll på när det är okey för läraren att säga till: Om de exempelvis far runt i klassrummet, eller inte är tysta. Sådant har eleverna stort överseende med, eftersom de kan förstå att även en lärare är en människa med känslor.
* För en tid sedan såg jag en hundägare som blev arg för att hans hund inte kom nog snabbt till honom. Hunden nästan kröp fram. Det hundägaren inte såg var att hunden var rädd och därför närmade sig ägaren så tveksamt. Hundägaren såg enbart ”olydnad” och den kände hundtränaren har ju sagt att hundar skall ”lyda”..? När den här hunden till slut vågat sig fram och sedan gjorde ett litet försök att lämna den arge ägaren, resulterade det i att hunden trycktes ner på backen. Även det hade säkert hundägaren lärt att göra.
Det här skulle inte kunna sägas vara aga av hund, eftersom ju inte hundägaren slog hunden – men det sorgliga är att hundens förtroendet för ägaren är totalt borta och  det enda skälet till att den stannar kvar – är rädsla.
Skall den här hunden dessutom tränas i något, så kommer inlärningen mest präglas av rädsla för att bli korrigerad – och den kommer kanske beskrivas som ”svår att träna”.

4. Individualisering
* I skolans värld pratas mycket om ”individualisering” och det är inte alltid så lätt när man helt själv har 25 elever. I alla fall inte, om man har som mål att varje enskild lektion skall utformas så den passar alla dessa olika personlighetstyper och inlärningsnivåer. Däremot kan man komma långt som lärare, om man har som utgångspunkt att alla är individer. Då tror jag att bemötandet blir ”individualiserat”, eftersom jag har accepterat att här i klassrummet sitter elever som lär sig snabbt och effektivt – och elever som behöver tid och hjälp att komma vidare.
”Individualisering” börjar alltså i lärarens attityd.
* Även om man bara har två hundar i sin flock, inser man att de är olika och ställer en fram för olika utmaningar. Mina två jaktlabbar är helt olika då det gäller inlärning: Sampo är försiktig och behöver ha lagom utmaning för att gå framåt. Han har inga problem att lära sig, men det måste vara noga anpassat till honom. Pressas han, blir han passiv. Love däremot tar för sig och påverkas inte så mycket om nivån ligger över hans förmåga. Blir det fel, så provar han glatt en gång till.

Slutsats
Att undervisa elever, eller träna hundar – är lika mycket en träning av sig själv och skulle jag välja yrkes- och fritidsverksamhet igen; skulle jag bli just lärare och hundtränare!

Energigivare

Träningspasset avklarat och väskan är packad

Hade redan förra veckan bestämt att jag idag skulle gå på vattenträning, eftersom jag hört att det var så bra. Kiruna kommun är ju så generös mot sina anställda, så vi har gratis träningskort för ett helt år.  Det här gör att man direkt kan pröva på något nytt, utan att behöva betala.
Men; i eftermiddag då jag kom hem från jobbet var inte energin på topp: så tänkte först stanna hemma och vila istället…
…men for i alla fall iväg – och det var en riktig energigivare!
Mycket piggare känner jag mig nu när jag sitter vid datorn med min äkta blåbärssoppa. ”Äkta” för att den är kokt på hemplockade blåbär, utan socker och med äppelbitar som fått koka med en stund. Jättegott!
Den positiva effekten av träning måste upplevas, för att förstås…

På jobbet är mina elever energigivare. Det tar ganska mycket energi att undervisa i ett helt nytt ämne och i en så stor grupp, som dessutom är i en ålder jag inte har någon undervisningserfarenhet av. Det gäller därför att lektionerna är noga planerade, för när 25 stycken11-åringar väller in i klassrummet efter sin rast och frågar: ”Vad skall vi göra..?”då måste den energin de alstrar, fångas upp och riktas mot ett lärande…
…annars blir det oro och ingen bra inlärningsmiljö.
Jag har inga problem med att fånga gruppen, men kan däremot tänka när jag kommer hem: ”Undrar om jag sett alla elever idag..?”
På tisdagar har jag klassen i grupp och det är en sådan stor skillnad. Idag talade jag om det för eleverna; alltså att jag brukar tänka om jag verkligen sett alla, när de är i helklass och då säger en elev spontant:
”Men, så gulligt!”
En sådan kommentar tar man med sig och gömmer i De goda minnenas bank…

Nu är jag ledig igen två dagar och förutom alla ärenden som skall göras på stan, så skall jag och hundarna träna; det har vi inte gjort på flera dagar och så vill jag inte ha det.