”Läget..?”

Sista riktigt lediga veckan, även om mitt deltidsjobb kommer ge mycket tid att fortsätta med hundarna och de andra djuren – och kreativt skapande.
Igår hämtade jag och Najib hö till kaninerna; en resa på 40 mil t.o.r. Om inte kaninerna hade en hög ”kulfaktor”, skulle jag inte lägga en hel dag + pengarna, på att hämta hö. Men som sagt; det ger så mycket att bara vara med dem och jag är så glad att jag hade både sällskap och hjälp av Najib.
Torrhöet är inte lika populärt som det gröna gräset, så de väljer det gröna före det torra, men snart finns inget annat alternativ.

Kaisa håller på att byta till sin fina vinterpäls.Tuppkycklingarna går kvar i flocken, för att nacka höns är inte den roligaste sysslan som hönsägare.

Flocken med Svarte Petter går fortfarande ute när jag är hemma, men om någon månad är det dags att flytta helt inomhus.

Love gillar att sitta och iakttaga grannarna nedanför oss. Deras provinriktade träning, får vi lägga på hyllan, då min rygg inte klarar av det. Lite trist förstås då vi tänkt starta på både jakt- och lydnadsprov, men vi får fortsätta träna i stället utifrån våra förutsättningar.

Trädgårdsmöbleran står på altan, men den enda som använder de nu är Isa. Hon har helt friskt vatten i sin skål, men väljer fatet för dekorationsblommorna.

Det nya i höst, är att rita bokstäver.
Alltså LETTERING, som är så kul.
Hundarna har fått personliga namnskyltar…

 

 

…och födelsedagskorten är egentillverkade.Jag jobbar för att få upp en Letteringlärare, hit till Kiruna i höst, men har ännu inte fått klartecken.
Lägger ut här och på FB, så fort det är klart.

Förändringar är inte lätt

Mitt fina fd grönsaksland, ser nu ut så här – och det väcker många motstridiga känslor.
När jag flyttade till huset för 25 år sedan, iordningställde jag med stor möda ett litet grönsaksland. Tanken var att där skulle odlas allehanda ätbara grödor, men jag insåg ganska snabbt att insatsen var mångdubbelt större än utdelningen, så det projektet lades ner.
Jag behöll dock alla mina fina rabarbärplantor och marken var täckt av åtminstone någon slags slät jord.
Sedan kom kaninerna och första åren gick det riktigt bra; lite grävde de, men rabarbären kom upp och matjorden låg fint kvar.
Nu har något märkligt skett. Båda två gräver hela dagarna så jorden far omkring och lämnar efter sig långa underjordiska gånger! De här gångerna har hög snavrisk, för om du trampar på gången så ger marken med sig och du hamnar drygt 1 dm nedåt!
Alla ni förstår nu att den fina matjorden är helt uppblandad med grus och småsten-  och just det har varit svårast att acceptera:
”Mitt fina grönsaksland är bortom all räddning!”
Jag hade t.o.m. ett alternativ att kaninerna får somna in, men började sedan fundera:
”Varför tycker jag det är så hemskt att matjorden är borta?
”Varför tycker jag det är så hemskt – att grönsakslandet ser så hemskt ut”
Alltså; varför har jag svårt att acceptera förvandlingen från grönsakasland, till kaninhägn? Det kan inte bero på grönsakerna, för det har inte odlats grönsaker där på år och dagar – och rabarbärplantor har jag på andra ställen.
Jag funderade också på vad som var viktigare: ett grönsaksland, eller kaninerna?
Svaret blev: ”Kaninerna”

Så tror jag det är med många förändringar; vi vill gärna vara kvar i det gamla för det känns bekvämt och är kanske också mer accepterat av andra. Dessutom vill vi kanske inte alltid välja, för det måste vi göra om vi vill ha en förändring.
Tänk på den överviktiga som har så svårt att ta tag i överätandet: det gamla beteendet känns bekvämt  och att välja är man inte riktigt beredd på att göra. Alltså stannar man kvar i sin bekvämlighetszon – och i sin övervikt.

Så nu lever kaninerna ett riktigt kaninliv med alla möjligheter att gräva gångar, medan jag varje morgon går omkring med kratttan och fyller igen gångarna.
Nästan så att jag har glömt både matjord och rabarbär.