Nya vägar


Det här är den nya promenadvägen; en rak, jämn väg vid flygfältet. Den ser kanske inte så rolig ut så här på bild, men är så fin att gå. Jag har gått i skogen i alla år, så det här är något helt nytt: öppet med utsikt långt bort och ibland möten med andra hundägare.
Ibland behövs inte mer för att ge morgonpromenaden en ny energi.

Trots att det mesta i naturen vilar just nu, så är det så vackert: det knotiga svarta trädet mot den ljust pastelliga himlen är som en japansk tuschteckning.


Kallt var det idag: – 15 grader och lägger man till den kalla vinden; så blev det rejält kyligt.

Resten av dagen går till att förbereda middagen ikväll för 9 personer. Det blir lammstek från Kuttainen som steks länge i svag ungnsvärme. I slutet läggs klyftad potatis i ungsformen och då steken är marinerad, får potatisen så god smak av den

Jobb

Idag har jag fått två nya jobb. Jag är egentligen pensionär och borde kanske ha slutat jobba, men jag vill fortsätta undervisa och träffa elever i liten skala.
Första jobbet är som webblärare för Hermods BF kurser, vilket är helt nytt för mig. Inte kurserna, för de känner jag igen efter drygt 30 år på gymnasiet här i stan, men undervisningssättet är nytt. Här sitter eleverna runt om i landet och jobbar igenom kurserna helt i egen takt. Varje kurs har uppgifter som de mailar in till mig, så jag kan sitta var som helst och rätta uppgifterna.
Jag tror den här formen av utbildning kommer bli mer vanlig, då många vill utbilda/vidareutbilda sig på den tid som passar den enskilda bäst. Det finns också många lärare på Hermods som jobbar som webblärare, för att kanske kunna resa och ha med jobbet. Nu reser inte jag så mycket, men jag kan vara ute i naturen när jag vill och sedan sitta och jobba på övrig tid.

Det andra jobbet är två veckors vikariat på Förberedelseklass här i stan. Jag har ju haft mycket kontakt med ensamkommande barn och unga, så gruppen känner jag mig trygg med, men ämnena blir en utmaning: matte och SO.
Sedan fortsätter förstås undervisningen på Rymdcampus, där jag skall försöka lära dem svenska.

Ser alltså fram emot en rolig jobbvår och nu ikväll ser jag fram emot att gå ut och äta med Omar och Khairuddin. Det är inte självklart att fortsätta ha kontakt med sina ensamkommande efter att de fyllt 18 år, men jag är så glad att de vill träffa mig. När man är God man, är det så mycket praktiska och ofta jobbiga delar i kontakten, men efter 18 så blir umgänget nästan som mellan två vänner. Jag tillhör inte dem som pratar om att vara ”kompis” med barn och unga, för ålderskillnaden gör att vi befinner oss i olika sammanhang och har olika mycket livserfarenhet med oss.
Men; trots det, så ger umgänge mig så mycket – och jag tror killarna skulle säga samma…

En matta


Khairuddin är här denna vecka, till både min och hundarnas stora glädje. Han tar han om rastningen av Love och Sampo – och den rastningen ser inte alls ut som min. Han kastar pinnar åt dem i skogen som de får pulsa efter; vilket jag aldrig gör. Hans rastning tar ca 30 min, medan jag kan gå nästan 1 timme – och ändå är de så trötta efter 30 minuters rastningen! De går direkt och lägger sig när de kommer in och verkar inte ha behov av någon ytterligare stimulans.
Så Khairuddin är alltså populär hos dem och kanske därför Love lagt hans innesockor snyggt bredvid sig, så han säkert hittar dem när han kommer ikväll.


Titta hur vackert röd min matta är; nu när den borstats i snön!
När jag köpte den för ca 10 år sedan, pratade jag med den iranske försäljaren och sade ungefär så här:
”Jag vet inte om man kan bli kär i en MATTA; men jag är det iaf i den här mattan!
Den är så stor så den täcker en stor del av golvet, den är tätvävd och ligger därför bra på golvet – och alltså vackert röd när den är fräsch.
Men som sagt; så här vackert röd är den inte i vanliga fall. På den har ju otaliga håriga hundar och katter legat och trots att den dammsugs så ofta, blir den aldrig så här fint röd – om den inte får ligga ute på gården och borstas ren med snö.
Jag orkar inte ta ut den, men idag kom den alltså ut.

Hundträning


Vi har bytt promenadväg till den här vid flygfältet som är mycket mer lättpromenerad för mig. Att gå i mjuka skoterspår ute vid Utsikten, är nämligen inte bra för ryggen. Hundarna tror jag också gillar att gå här, då det är flera andra som rastar sina hundar efter den här vägen och lämnar intressanta doftspår. Enda nackdelen är att det alltid blåser så enormt, så man får vara välklädd.
Men; idag syntes nästan solen!
För oss som bor här uppe och inte ser solen på flera veckor, är det en stor sak när man första gången ser den igen. Eller egentligen är det inte ”första gången”, för vi upplever ju detta varje gång i början av januari, men det känns så speciellt när den visar sig igen. Det är så speciellt, så man påpekar det även åt andra: ”Tänk, idag såg jag nästan solen!” 


När vi kört Hanna till tåget, fick hundarna ett träningspass. Eftersom hundträning inte är det roligaste jag vet nuförtiden, gäller det att ha en välfungerande planering. Det är nämligen den som hjälper mig att överhuvudtaget plocka fram klicker och godis, för skulle jag inte ha planerat vad vi skall träna – hade det kanske stannat vid en tanke om att ”jag borde göra något med dom…”
Någon kanske undrar varför jag då tränar dem överhuvudtaget, om jag inte tycker det är så roligt och svaret är att hundarna gillar att få utmaningar. Jag märker tydligt på åtminstone Sampo att han vill jobba, för har det gått flera dagar utan träning, kommer han fram till mig för att påminna om vad som saknas.
Och jag håller helt med honom: har man/jag skaffat en arbetande rastyp, då får jag faktiskt också arbeta med dem. När vi väl gjort vårt dagliga träningspass, känns det också bra – så det är bara att fortsätta.
Idag tränade vi Stå framför, Utgångsställning och Hålla fast i utgångsställning.


En hund jobbar ju enbart ur två anledningar; få en belöning, eller slippa straff. Gamla tiders hundträning gick mycket ut på att straffa hunden om den inte gjorde som man ville: gick den inte vid sidan, så gav man den ett ryck i strypkedjan och ville den inte greppa apportbocken, nöp man den i örat till den öppnade munnen och apporten tvingades in.
– ”Men, överdriver du inte nu.?!”
Nej, det gör jag inte. Med min första schäfer lärde vi oss att ge ett snärtigt ryck och nyp i örat lärdes också ut på flera hundkurser.
Jag håller mig till metoden som går ut på att uppmuntra det rätta beteendet och belöna det med något hunden gillar stort. För labradorer är mat ett säkert belöningskort, så idag blev det resterna av julskinkan som serverades.

Hanna for som sagt idag, men ikväll kommer Khairuddin hit och då det är två år sedan vi träffades känns det jättekul att ses igen.

Höns och häst


Imorse var det bara några minusgrader, så jag lämnade dörren öppen för att hönsen skulle få gå ut och lufta sig. Som vanligt vågade Svarte Petter och några av hans damer, ända fram till trappan där de fick bitar av rostat bröd. Svarte Petter själv var sig lik och lät hönorna ta för sig först.


Några av hönorna kom upp på trappan och jag gick in för att förbereda mig för hundarnas morgonpromenad, då jag hör värsta ljudet utifrån!
Jag går ut och möter hönor och tupp, flaxandes omkring och en främmande schäfer som nyfiket iakttager det hela. Hunden var riktigt duktig mot hönsen; d.v.s. den jagade inte dem, eller rev dem – utan den var nog mest förvånad att möta den sortens djur.
Jag har ju haft hundbesök som slutat i både dödade och skadade höns.
Jag försökte få fast hunden, men den lät sig inte infångas, så jag släppte ut mina hundar för att få hjälp och då fick vi också in den tillsammans med mina. Det visade sig att det var en tik, som löpt, så mina två var helt galna efter henne!
Medan de tre hundarna var inomhus med Hanna, gick jag ut för att få in hönsen och fick in alla utom en svart som var spårlöst försvunnen. Jag hann se vart hon flaxade iväg, så jag sökte där omkring, men hittade inte henne.
Efter att jag fått reda på vem som ägde hunden, gick vi hem med den, till mina hundars besvikelse. De hade säkert velat att hon stannat hos oss för alltid.
Hundarnas promenad fick vi ställa in, för de hade ju fått så mycket stimulans av besöket och jag och Hanna skulle på stan. Den försvunna hönan var vi tvungen att lämna, men så fort vi kom hem tog vi en promenad med hundarna för att leta hönan – utan resultat.


Klockan sex hade Hanna bokat ett ridpass hos Iskalla ryttare. Jag har själv ridit där och gillar stort deras tankar om hästar och ridning, men nu sätter min rygg stopp för vidare ridning…


…Hanna, däremot, fick upp värsta galoppen med Cordon; något de båda gillade.
Så roligt att se ridning utan så många s.k. ”hjälper”, och i stället ridning där man jobbar tillsammans; häst och ryttare. Jag förstår inte att man kan imponeras av dressyr ridning, där hästarnas halsar är spända i onaturlig böjning och munnen är full av olika bett!

Men så är det alltså inte hos Kärstin och Emma på Stall Snöflingan.

När vi kom hem, gick jag ut en sista gång för att leta hönan – och hittade henne! Välbehållen, men hon hade säkert inte klarat ett natt ute i kylan, om inte räven tagit henne före.

Så nu är friden återställd på Utsikten.

Långhår


Isa är en sk bondkatt, men måste ha raskattsgener i sig då hon är så långhårig. Det långa håret är inte ursprungligt hos en katt, utan något vi avlat fram för att det skall ge ett gulligt intryck. Inte ens vilda kattdjur som lever i bistra klimat, har den här formen av fjunig päls. De har i stället en relativt kort päls, med tät och varm underull. Det är ju underullen som värmer, precis som våra ullunderställ.
Efter att Isa kastrerats har pälsen utvecklats än mer och främst kring halsen. Där hade hon en rejäl man som hon hade svårt att slicka rent och att borsta henne dagligen, gillade varken hon eller jag.


Så idag skred jag och Hanna till verket. Skålen fylldes med grädde och kaviar, Isa placerades på bordet, Hanna var medhjälpare – och jag började klippa…


…ner manen. Fokus låg på den, då den besvärar henne mest, även om hon borde klippas ner helt.


Viktigt att hon upplevde klippningen positiv, eller egentligen inte ”upplevde” alls: tanken var att hon skulle komma ihåg grädden och inte alls saxen, så därför fick hon vara kvar på bordet och bara slicka i sig den mumsiga gräddblandningen.


Mycket bättre nu för Isa, när hon slipper denna krage kring sig och hon bryr sig inte alls om hur hon ser ut, vilket inte jag heller gör. Det finns ju de som tycker att det är HEMSKT att klippa ner en katt eller hund, men jag tänker på funktion före utseende.

Matning

 

Årets första lunchgäst. När man ser dess gråa päls, så förstår man varför de kallades ”Gråverk”: den är så vackert silvergrå. Men kan man verkligen ha sytt hela jackor av sk gråverk? Med tanke på hur liten en ekorre är, så måste det ha gått åt åtskilliga djur för en jacka.
I Tornedalen jagade man ekorrarna för skinnens skull, då det gav ett tillskott i hushållskassan. Jag har inget minne av att någon hade negativa synpunkter på det; typ att det var oetiskt att jaga ett så ”litet och näpet djur”.
Däremot kommer jag fortfarande ihåg hur skinnen luktade där de hängde in- och utvända högt uppe i ett skåp.
Folket på landet hade en mer realistisk syn på djur: vissa jagades för dess skinn och andra slaktades för matens skull – och allt detta gjordes med stor omtanke om djurens väl.


I höstas köpte jag två lamm från Kuttainen och då de var tjocka och välmående, blev det över mycket fint fett när jag putsade köttet. Det kommer nu talgoxarna till godo, för inget skall förfaras.

Hanna är nu hos mig några dagar och tar hand om matlagningen, vilket jag är evigt tacksam för.
När hon började med fisksoppan, utbrast hon:
”Har du en Globalkniv.?!”
Ja, det har jag då jag blev så less på alla värdelösa köksknivar i knivstället och googlade på ”bästa kockkniven” – och upp dök denna fantastiska kniv.
Så nu kan vi iaf erbjuda kockan Hanna förstklassig kniv.

Nytt år!

Nytt år väntar på att laddas upp, men först en kort summering av gamla året.
Det var två förändring under året; den ena kortvarig och den andra är förhoppningsvis stadigvarande. Den kortvariga var rektorsjobbet på friskolan i Kuttainen, som gav mig många värdefulla erfarenheter jag inte skulle vilja vara utan.
Den andra var gymträningen som jag ofta tänkt ”borde testa…”, men inte tagit mig dit. Inte förrän sjukgymnasten lade upp ett träningspass, tog jag mig dit och det har varit så bra för ryggen och rörligheten. Dessutom är det kul att få ta i och jag tror just det är bra för det allmänna måendet.

2019 börjar med besök av två kära vänner: Hanna, som jag träffar relativt ofta och Khairuddin som jag inte träffat på två år, så det blir….spännande.
Jag kommer fortsätta jobba en del; svenskkursen på Rymdcampus avslutas i mars och om en vecka skall jag intervjuas för ett online lärarjobb.
Gymmet kommer naturligtvis besökas regelbundet, men jag planerar även fortsätta med simningen.
Sedan har Kiruna IFK en rolig utmaning: Naturpasset Extrem, där man skall bestiga 10 av kommunens toppar. Det låter väldigt roligt och eftersom spannet ligger mellan Kebnekaise och Aptasvara; alltså hög-, respektive lätt svårighetsgrad, så kanske jag och hundarna satsar på det.
Hundarna skall få en mer strukturerad träning, för de gillar det. Själv har jag lite svårt att uppmana en riktig träningsglädje då det gäller lydnadsträning, men då jag ser hur glada hundarna blir när de ser klicker och godis, så gör jag det för dem.

Till slut tänker jag fortsätta med bloggandet, då jag gillar att skriva och bloggen är en bra plattform för det.


Recycling

Återvinning är på modet just nu, t.o.m. så stort så det visst är årets julklapp.
Att återvinna har många fördelar: Du spar pengar genom att använda det du redan har för att sedan göra om det till något nytt, men det här argumentet säljer nog inte så bra i dagens Sverige, då vi har så gott om pengar och kan köpa nytt det mesta vi vill ha.

Däremot har det en annan stor betydelse: vårt välbefinnande. Att skapa något med sina händer, ger en inre tillfredsställelse. Dessutom är det finmotoriska arbetet bra för lilla hjärnan. Det är i alla fall det syster Sjukgymnast brukar säga när hon skall förklara varför alla borde göra något med sina händer: ”…lilla hjärnan!” Även om vi andra nog inte förstår sambandet mellan ”lilla hjärnan och handen”, så tror vi systern och fortsätter handarbeta.

Här växer en ny Stjärna fram. Den broderas på gamla militärfiltar, så när jag får hem dem får de ligga utomhus ett bra tag för att vädra ut mallukten. Garnerna är köpta på Tradera och i secondhand butiker, så inget är nyproducerat.
Broderiet är både bundet och fritt: jag ritar noga upp broderiet, men garnerna väljs utifrån hur det det blir när jag börjar.
Ett extra plus är att jag får sälja alla mina Stjärnor, förutom de Stjärnor jag gett som gåva.

Toamattan hade slitits ut, så jag rev upp ett gammalt lakan jag aldrig använt och virkade en ny matta. Hade kanske inte valt rosa om jag kunnat välja, men nu tycker jag den rosa mattan är riktigt läcker.

Idag hade jag min kurs i svenska och det är så roligt att träffa en helt ny grupp elever. Jag tänkte i bilen hem att det här är också en form av ”återvinning”: jag återvinner mitt yrkeskunnande som lärare till något nytt. Under mina 30 år på gymnasiet tänkte jag aldrig på ”yrkesskicklighet”, eller att jag skulle kunna använda den till andra elevgrupper. Förra året då jag undervisade tolvåringar, slog det mig att det är just lärarskickligheten som är grunden. Har man det, kan man använda den till tolvåringar, liksom vuxna doktorander.
För mig är det här jättebra; då jag måste träna min engelska och det är också bra för ”hjärnan”.

Frukost på Utsikten

En stor fördel med att inte jobba varje dag, är att frukosten kan få ta tid. Varje morgon fyller jag på rådjurens tråg och i morse kom två av dem fram för att äta. Den högra har sett dålig ut i pälsen, men nu börjar hon se lika fin ut som de andra.


Min egen frukost bestod av våfflor, som inte tillhör vanligheten. Kanske det också är ett tecken på att jag nu är mer fri när jag är pensionär och bara jobbar lite grann..?
Det är många yngre personer som jobbar för att sluta jobba – och bli fria, så normen för heltidsjobb kanske håller på att förändras. Stora utmaningen blir då att kombinera mindre pengar, med mer tid och det är inte helt lätt. Om man är van med att ha gott om pengar (men lite fri tid) och alltså kunna göra i princip allt, eller köpa allt – och nu plötsligt ha mindre pengar att röra sig med, så är det inte så lätt.
Man måste välja väg, för det är helt omöjligt att kombinera heltidsjobb med ett liv med mycket fri tid.
Har själv jobbat heltid och haft en fullbokad fritid, men så mycket fri tid fanns inte då.

När man fyller 65, så kommer man automatiskt in i en period där heltidsjobbet börjar fasas ut och det hjälper oss som jobbat mycket, att upptäcka den fria tiden. Den resan är inte helt lätt att göra, men själv uppskattar jag mer och mer den FRIA tiden.
Som idag: förhoppningsvis skall fårskinnet bli färdigskrapat och klockan fyra skall jag på eritreansk middag till Luula – och allt det tack vare att jag har mycket FRI tid.