Hundträning


Vi har bytt promenadväg till den här vid flygfältet som är mycket mer lättpromenerad för mig. Att gå i mjuka skoterspår ute vid Utsikten, är nämligen inte bra för ryggen. Hundarna tror jag också gillar att gå här, då det är flera andra som rastar sina hundar efter den här vägen och lämnar intressanta doftspår. Enda nackdelen är att det alltid blåser så enormt, så man får vara välklädd.
Men; idag syntes nästan solen!
För oss som bor här uppe och inte ser solen på flera veckor, är det en stor sak när man första gången ser den igen. Eller egentligen är det inte ”första gången”, för vi upplever ju detta varje gång i början av januari, men det känns så speciellt när den visar sig igen. Det är så speciellt, så man påpekar det även åt andra: ”Tänk, idag såg jag nästan solen!” 


När vi kört Hanna till tåget, fick hundarna ett träningspass. Eftersom hundträning inte är det roligaste jag vet nuförtiden, gäller det att ha en välfungerande planering. Det är nämligen den som hjälper mig att överhuvudtaget plocka fram klicker och godis, för skulle jag inte ha planerat vad vi skall träna – hade det kanske stannat vid en tanke om att ”jag borde göra något med dom…”
Någon kanske undrar varför jag då tränar dem överhuvudtaget, om jag inte tycker det är så roligt och svaret är att hundarna gillar att få utmaningar. Jag märker tydligt på åtminstone Sampo att han vill jobba, för har det gått flera dagar utan träning, kommer han fram till mig för att påminna om vad som saknas.
Och jag håller helt med honom: har man/jag skaffat en arbetande rastyp, då får jag faktiskt också arbeta med dem. När vi väl gjort vårt dagliga träningspass, känns det också bra – så det är bara att fortsätta.
Idag tränade vi Stå framför, Utgångsställning och Hålla fast i utgångsställning.


En hund jobbar ju enbart ur två anledningar; få en belöning, eller slippa straff. Gamla tiders hundträning gick mycket ut på att straffa hunden om den inte gjorde som man ville: gick den inte vid sidan, så gav man den ett ryck i strypkedjan och ville den inte greppa apportbocken, nöp man den i örat till den öppnade munnen och apporten tvingades in.
– ”Men, överdriver du inte nu.?!”
Nej, det gör jag inte. Med min första schäfer lärde vi oss att ge ett snärtigt ryck och nyp i örat lärdes också ut på flera hundkurser.
Jag håller mig till metoden som går ut på att uppmuntra det rätta beteendet och belöna det med något hunden gillar stort. För labradorer är mat ett säkert belöningskort, så idag blev det resterna av julskinkan som serverades.

Hanna for som sagt idag, men ikväll kommer Khairuddin hit och då det är två år sedan vi träffades känns det jättekul att ses igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *