Höns och häst


Imorse var det bara några minusgrader, så jag lämnade dörren öppen för att hönsen skulle få gå ut och lufta sig. Som vanligt vågade Svarte Petter och några av hans damer, ända fram till trappan där de fick bitar av rostat bröd. Svarte Petter själv var sig lik och lät hönorna ta för sig först.


Några av hönorna kom upp på trappan och jag gick in för att förbereda mig för hundarnas morgonpromenad, då jag hör värsta ljudet utifrån!
Jag går ut och möter hönor och tupp, flaxandes omkring och en främmande schäfer som nyfiket iakttager det hela. Hunden var riktigt duktig mot hönsen; d.v.s. den jagade inte dem, eller rev dem – utan den var nog mest förvånad att möta den sortens djur.
Jag har ju haft hundbesök som slutat i både dödade och skadade höns.
Jag försökte få fast hunden, men den lät sig inte infångas, så jag släppte ut mina hundar för att få hjälp och då fick vi också in den tillsammans med mina. Det visade sig att det var en tik, som löpt, så mina två var helt galna efter henne!
Medan de tre hundarna var inomhus med Hanna, gick jag ut för att få in hönsen och fick in alla utom en svart som var spårlöst försvunnen. Jag hann se vart hon flaxade iväg, så jag sökte där omkring, men hittade inte henne.
Efter att jag fått reda på vem som ägde hunden, gick vi hem med den, till mina hundars besvikelse. De hade säkert velat att hon stannat hos oss för alltid.
Hundarnas promenad fick vi ställa in, för de hade ju fått så mycket stimulans av besöket och jag och Hanna skulle på stan. Den försvunna hönan var vi tvungen att lämna, men så fort vi kom hem tog vi en promenad med hundarna för att leta hönan – utan resultat.


Klockan sex hade Hanna bokat ett ridpass hos Iskalla ryttare. Jag har själv ridit där och gillar stort deras tankar om hästar och ridning, men nu sätter min rygg stopp för vidare ridning…


…Hanna, däremot, fick upp värsta galoppen med Cordon; något de båda gillade.
Så roligt att se ridning utan så många s.k. ”hjälper”, och i stället ridning där man jobbar tillsammans; häst och ryttare. Jag förstår inte att man kan imponeras av dressyr ridning, där hästarnas halsar är spända i onaturlig böjning och munnen är full av olika bett!

Men så är det alltså inte hos Kärstin och Emma på Stall Snöflingan.

När vi kom hem, gick jag ut en sista gång för att leta hönan – och hittade henne! Välbehållen, men hon hade säkert inte klarat ett natt ute i kylan, om inte räven tagit henne före.

Så nu är friden återställd på Utsikten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *