Recycling

Återvinning är på modet just nu, t.o.m. så stort så det visst är årets julklapp.
Att återvinna har många fördelar: Du spar pengar genom att använda det du redan har för att sedan göra om det till något nytt, men det här argumentet säljer nog inte så bra i dagens Sverige, då vi har så gott om pengar och kan köpa nytt det mesta vi vill ha.

Däremot har det en annan stor betydelse: vårt välbefinnande. Att skapa något med sina händer, ger en inre tillfredsställelse. Dessutom är det finmotoriska arbetet bra för lilla hjärnan. Det är i alla fall det syster Sjukgymnast brukar säga när hon skall förklara varför alla borde göra något med sina händer: ”…lilla hjärnan!” Även om vi andra nog inte förstår sambandet mellan ”lilla hjärnan och handen”, så tror vi systern och fortsätter handarbeta.

Här växer en ny Stjärna fram. Den broderas på gamla militärfiltar, så när jag får hem dem får de ligga utomhus ett bra tag för att vädra ut mallukten. Garnerna är köpta på Tradera och i secondhand butiker, så inget är nyproducerat.
Broderiet är både bundet och fritt: jag ritar noga upp broderiet, men garnerna väljs utifrån hur det det blir när jag börjar.
Ett extra plus är att jag får sälja alla mina Stjärnor, förutom de Stjärnor jag gett som gåva.

Toamattan hade slitits ut, så jag rev upp ett gammalt lakan jag aldrig använt och virkade en ny matta. Hade kanske inte valt rosa om jag kunnat välja, men nu tycker jag den rosa mattan är riktigt läcker.

Idag hade jag min kurs i svenska och det är så roligt att träffa en helt ny grupp elever. Jag tänkte i bilen hem att det här är också en form av ”återvinning”: jag återvinner mitt yrkeskunnande som lärare till något nytt. Under mina 30 år på gymnasiet tänkte jag aldrig på ”yrkesskicklighet”, eller att jag skulle kunna använda den till andra elevgrupper. Förra året då jag undervisade tolvåringar, slog det mig att det är just lärarskickligheten som är grunden. Har man det, kan man använda den till tolvåringar, liksom vuxna doktorander.
För mig är det här jättebra; då jag måste träna min engelska och det är också bra för ”hjärnan”.

Frukost på Utsikten

En stor fördel med att inte jobba varje dag, är att frukosten kan få ta tid. Varje morgon fyller jag på rådjurens tråg och i morse kom två av dem fram för att äta. Den högra har sett dålig ut i pälsen, men nu börjar hon se lika fin ut som de andra.


Min egen frukost bestod av våfflor, som inte tillhör vanligheten. Kanske det också är ett tecken på att jag nu är mer fri när jag är pensionär och bara jobbar lite grann..?
Det är många yngre personer som jobbar för att sluta jobba – och bli fria, så normen för heltidsjobb kanske håller på att förändras. Stora utmaningen blir då att kombinera mindre pengar, med mer tid och det är inte helt lätt. Om man är van med att ha gott om pengar (men lite fri tid) och alltså kunna göra i princip allt, eller köpa allt – och nu plötsligt ha mindre pengar att röra sig med, så är det inte så lätt.
Man måste välja väg, för det är helt omöjligt att kombinera heltidsjobb med ett liv med mycket fri tid.
Har själv jobbat heltid och haft en fullbokad fritid, men så mycket fri tid fanns inte då.

När man fyller 65, så kommer man automatiskt in i en period där heltidsjobbet börjar fasas ut och det hjälper oss som jobbat mycket, att upptäcka den fria tiden. Den resan är inte helt lätt att göra, men själv uppskattar jag mer och mer den FRIA tiden.
Som idag: förhoppningsvis skall fårskinnet bli färdigskrapat och klockan fyra skall jag på eritreansk middag till Luula – och allt det tack vare att jag har mycket FRI tid.

Gymmet

Gymmet jag besökt sedan september. I början orkade jag knappt 5 kg och ca 6 reps x 3. Nu är jag uppe i 15 kg och 12 x 3. ”Bra jobbat”; tyckte en fd elev som jag träffade…

Nu när jag är hemma hela veckorna kan jag gå på gymmet två dagar i veckan: måndagar och fredagar. Förutom rent fysiskt, så mår jag så mycket bättre – rent känslomässigt – efter ett träningspass och det kändes speciellt idag.
Jag hade haft min första svenska lektion med forskarna/doktoranderna och efter lektionen stannade några elever kvar, för att tala om att det var alldeles för svårt! Gruppen består av 15 stycken vuxna från olika länder med olika mycket svenskkunskaper med sig. Alltså inte helt lätt att hitta rätt nivå och just detta är den stora lärarutmaningen: att hitta rätt nivå.

Jag är van att undervisa tonåringar, så allt annat är ny utmaning för mig. Förra året på Berga fick eleverna utvärdera mig och en elev skrev:
”Du förklarar så mycket, fast vi redan har förstått. Ibland tror vi att du tror att vi är 6 år!”
Eleverna var 12 år och tyckte därför inte om att jämföras med sexåringar, så jag höjde nivån efter det och slutade med allt för omständliga förklaringar.

Den här nya gruppen tyckte tvärtom att nivån var för hög. Jag pratade mycket svenska och det var just det som var för svårt för dem.
Vi pratade om hur jag skall förändra upplägget till kommande lektion och trots att vi skildes i gott samförstånd, så lämnade det ändå en liten negativ känsla hos mig…
”Tänk om det här var för svårt för mig..?!”
Jag hade redan tidigare planerat in gympasset efter svenskkursen och det var så skönt att få jobba fysiskt efter de omtumlande känslorna! Det var som att få jobba ut allt, så när jag kom hem låg fokus på hur jag skall förändra upplägget, i stället för känslan av misslyckande.

Suddig bild, men visar bra momentet

Hundarnas träningspass den här veckan innehåller Grundfärdigheten Target. Min tanke är att tänka kreativt kring varje GF (Grundfärdighet); alltså att fundera på hur varje grundfärdighet kan utvecklas. Här visar Sampo targetstick och de har tidigare bara tränat det när jag hållit i stickan. Nu blev det en utmaning för dem, då den låg i mjölkkon och det tog en bra stund innan de förstod vad som krävdes.
Kul och kravlös träning; när det är som bäst.

Kalixfors

Riktigt så här mörkt var det inte idag ute vid Kalixfors, men solen var låg och kameran tolkade det så här.
Hur som helst, så är det så vackert ute nu och snöfriheten gör att vi kan gå på myrar som vi i somras tränade jakt på. Och gå runt sjöar som vore omöjligt på sommaren.

Blanka isar även här, men Love har inga problem att fara iväg på den blanka, hala ytan. Jag väljer dock att färdas längs kanterna, där gräset fungerar som halkskydd.

Undrar vem som gått här?
Det var ju inte färskt, utan från tiden då det var töväder…

…och här ser man tydligt tecken från trampdynorna.

Självklart hade vi med fika även idag; för Sampo innebar det leverpastejsmörgås.

Alternativ fredag

Är det inte märkligt att det finns en speciell dag, där vi skall handla? Alltså öka vår konsumtion från redan en hög nivå? Nu är det inte bara saker vi skall konsumera, utan även upplevelser; typ äventyrsresor, som om vi inte nå mer kan uppleva något på egen hand..?

Jag och hundarna for i alla fall ut idag till ett av favoritplatserna vid Esrange, för att få avkoppling och rekreation. Precis det man antagligen söker på betalda upplevelseanläggningar, så alla har nog behov av att få vila huvudet och ladda energi.
Det var så fint ute vid sjön: tyst, vacker himmel och vi kunde obehindrat gå nästan runt hela sjön.
Gott fika ingår alltid i en upplevelse, så ock i vår. Men; idag var det så iskall blåst så fikat blev kortvarigt.

Vi lämnade sjön och fortsatte gå på myrarna där det blåste mindre och där vi kunde gå överallt. Jag tror hundarna också uppskattar detta att kunna förflytta sig var de vill: inga blöta myrar eller sjöar som hindrar, utan allt bär både dem och mig.

Imorgon planerar vi ny utflykt mot Kalixfors där det finns många stora sjöar att gå runt.

Hantverkets glädje

Tid kan användas till mycket och jag använder min nyvunna fria tid, till hantverk. Alltså att skapa något nytt med sina händer, vilket jag tror är viktigt för välbefinnandet. Jag undrar nämligen om inte vi människor har ett behov av att skapa något själva och inte bara köpa allt vi behöver..?
Ett är säkert; det är svårt att kombinera heltidsjobb + uppbunden fritid, med ett skapande, eftersom skapandet kräver fri tid och det är just det som saknas för många människor.

Toamattan hade slitits ut och istället för att direkt fara iväg och köpa en ny, påbörjade jag Virka-en-matta av ett kasserat lakan.

Det roligaste hantverket just nu är beredningen av fårskinnet jag fick med mig från Fårföreningen i Kuttainen. Det kan tyckas helt onödigt att själv skrapa, tvätta och sedan alunbehandla ett skinn – när man kan kan skicka iväg det på beredning, men det är så intressant att följa hela proceduren fram till färdig fäll.
Än vet jag inte hur det kommer se ut som färdigt, men själva arbetet är belöning nog. Dessutom har det här hantverket gett mig så många nya kontakter; allt ifrån Ove i Fårföreningen, till Trappern.se som gett mig många goda råd.

Nu är ullbollarna torra och väntar i pärlburken på att broderas. Ullen till de här bollarna kommer från den tiden jag själv hade ryafår, så därför känns det speciellt kul att jobba med dem. De här skall bli adventsgåvor, så de måste bli klara de närmsta dagarna för att kunna skickas iväg.

Men det måste också till social kontakter för ett rikt liv och i höst har jag lärt känna Aman och Luula från Eritrea. Jag är god man för Aman och Luula är hans syster som pratar bra svenska.
Nästa vecka är jag bjuden på eritreansk middag hemma hos Luula, vilket jag ser fram emot.

Tid för hundträning

Livet på Utsikten är nu förändrat då jag lämnat rektorsjobbet i byn och inte letar jobb så där aktivt nå mer, men det gick bara någon dag innan jag fick erbjudande om nytt jobb: undervisa i svenska på IRF här i stan.
Har träffat eleverna igår och det här blir något helt nytt: vuxna elever och jag måste till en del i alla fall undervisa på engelska. Ämnet Svenska finns inte i min lärarlegitimation, men som gammal ”språkpolis” ligger svenskan mig varmt om hjärtat.
Jag har nu mycket mer tid över till sådant jag vill göra och de två ”vill-göra” är hantverk och hundträning + naturligtvis min egen ryggträning på gymmet och simhallen.
Jag kommer skriva om hundträningen här på bloggen och om hantverket på Instagram, men jag börjar med att lägga ut en lite äcklig bild här i bloggen…

…skinnberedningen; eller egentligen renskrapandet!
Det är verkligen lite osmakligt när fett- och köttslamsorna lossnar från fällen, men samtidigt så intressant att få följa arbetet fram till färdig fäll. Den här fällen fick jag gratis från Fårföreningen i Kuttainen, så den får bli lite av läromästare.

Hundträningen fokuserar nu på Doftprovet och då att få till stabila markeringar. Att hitta dofter är sällan problem för hunden, men att kunna markera säkert – det är en utmaning. Jag har slarvat med inlärning av detta, så nu får vi backa till frysmarkering. Idag var kriteriet 2 sekunder och då att båda stannar vid nosmarkering och inte erbjuder annat: Sampo väljer liggmarkering och Love tass dito. Båda två sätten är helt okey, men är svårare att tolka om doftkällan ligger högt upp exempelvis.

Förutom själva klicket för rätt beteende, jobbar jag nu med att belöna i position; dvs belöna nära doftkällan.

Vi avslutade med 3 kartonger och här ser man att Sampo är på väg att lägga sig: inget fel, men vi skall fokusera på nosmarkering. Här är klickern suverän, då det går att förstärka direkt när nosen fryser mot doftkällan.

Imorgon kväll har vi träning på ridhuset. Det blir ett sent pass (avslutas 22.00) men eftersom jag är ledig, har jag inga krav på att stiga upp sex – och kan alltså välja även sena träningspass.
Har ännu inte bestämt vad vi skall träna då, men gissar att det blir flytnivå på grundfärdigheter. Att kunna prestera i ny miljö med andra hundar, är en utmaning i sig själv och kräver inga större träningsutmaningar i form av nya moment.

”Vad skall vi träna..?”

Att träna hund har många likheter med att träna på gym och en gemensam del är att båda aktiviteterna måste vara strukturerade och planerade. Min gymträning måste ha en struktur så att jag både utmanas och utvecklas och det enskilda passet måste ha en plan för vilka moment jag tänker göra just den gången.
Det är precis samma med hundträning; den måste följa en plan som utvecklar både mig och hunden, plus att det enskilda träningspasset måste vara planerat före jag går ut med klickern och belöningen.

På gymet har jag haft hjälp av min sjukgymnast med att utforma och utveckla min träning och vid hundträningen har min Träningsbok hjälpt mig, så att vi inte fastnar på en nivå utan att komma vidare. Den är upplagd utifrån Canis Grundfärdigheter och finns att köpa som fil för egen utskrift.
Varje Grundfärdighet finns på separat A4 sida och så här ser 12. Hålla fast, ut.

 

 

 

 

 

 

Materialet innehåller även en Översikt på samtliga Grundfärdigheter, grupperade utifrån färg = svårighetsgrad. Det gör det lätt att följa hur träningen utvecklas.

Swicha in 175 kr på 0705299364 och skicka sedan mail, så får du direkt din Arbetsbok i mailboxen 🙂

Avslut

Den här hösten har varit något helt annat jag tidigare upplevt. Jag har bott tidvis i en liten by, suttit i bil 40 mil varje vecka och jobbat med något helt nytt. Fast jobbet var inte helt nytt, då jag jobbat som studierektor på gymnasiet under två år.
Nu är mitt tremånaders förordnande slut och trots att jag kommer sakna eleverna, lärarna och naturen, så inser jag nu hur mycket tid och energi jobbet tagit – och jag ser fram emot att det enkla livet på gården.
Alltså gå tillbaka till de sysslor som jag egentligen vill göra; även om jag kommer fortsätta jobba någon dag i veckan fortsättningsvis.
Nu har jag tid att stanna kvar hos hönsen och lära känna den nya flocken. Det är mycket lättare att hålla rent nu när det endast är 8 hönor + Tuppen och ett rent hönshus är förutsättningen för att vilja stanna kvar hos dem.

Liisa kommer direkt skuttande när jag kommer in till deras hägn, oftast för att få något att mumsa på – men jag vill också tänka att hon och Kaisa gillar att jag hälsar på dem.

Att träna hund är ett av favoritsysslorna och även om inte tävlandet nå mer är det viktiga, så är planen för vintern att träna både Sampo och Love. Inte minst för att jag ser hur mycket de gillar att ställas inför utmaningar.

Isa är nu kastrerad och har inte markerat efter det. Hon är en perfekt ”terapikatt”, på så vis att hon älskar alla som vill ha henne i famn. Sigge gillar inte alls främmande famnar och händer, utan kan t.o.m. gömma sig om det blir för mycket nya folk i huset.

Fårskinnet är uppspikat på vedbodväggen, medan jag väntar på skinnskrapan. Det här är verkligen ett nytt projekt, så jag tar ett steg i taget på vägen mot ett färdigberett fårskinn.

Jag försöker tänka utifrån ”Gör det själv”, så när badrumsmattan gjort sitt började jag virka en ny av kasserat lakan.
Det förutsätter TID och det har jag nu…