Jaktträning

Vi började med att gå runt sjön och lämna två dummys i vassen. Väl tillbaka på andra sidan, skickades hundarna över. Vi har inte tränat Linjetag så där väldigt mycket, så Sampo kom upp en bra bit ifrån dummyn, men kunde dirigeras till vänster…

…för att hitta dummyn. Sedan ville han springa runt sjön, men även där lyckades vi komma överens – och välja sjövägen tillbaka.

Love kommer också långt ifrån, men får här vittring av dummyn…

…och vänder direkt tillbaka till mig.
Båda två avlämnar helt perfekt i hand – utan att varken droppa eller skaka. Just avlämningen är det man måste träna på, då de flesta jaktlabbar både simmar och plockar upp utan större problem.
Nu är Sampo 6 år och Love 4 år, så de har lärt sig att det enda sättet att få jobba vidare – är att avlämna i hand.

Jag har oftast med båda hundarna ut och det gör att de får utmärkt stadgeträning…

…så t.o.m. Sampo som inte gillar att bli fotograferad, kopplar helt bort kameran där han sitter och iakttager Love i aktion.

”Där är den..!”

Kolla hur fint han ställer in huvudet för att kunna greppa dummyn..

…för att med glädje och fart komma in för att avlämna.

Är din hund glad?

”Är din hund glad..?”
Alltså; är din hund trygg, lekfull och avspänd – tillsammans med dig?
Några kanske tycker det är en icke-fråga:
”Vadå glad.?! Det är ju en hund.?! Det viktigaste är att den är lydig!”
Ja, helt rätt; det är en hund – och jag är helt övertygad om att hunden har alla känslor som vi människor har. Den kan alltså känna sig både glad och låg, trygg och osäker, hämmad och lekfull.
Och jag tycker inte det är en icke-fråga, utan en högst relevant fråga då den har med djurvälfärd att göra.

Och ingen, eller ytterst få i alla fall, skulle säga om sitt eget liv:
”Vadå glad.?! Det viktigaste är att jag är lydig!”
Vi betonar ju tvärtom att vi skall ha kul på jobbet och vi vill ha ett stort mått av självbestämmande – annars får det vara. Varför tänker vi inte så om våra hundar: de skall ha kul och det skall få bestämma mycket själva?

Hur ser man då om hunden är glad?
Den har ofta öppen mun och det viktigaste: ögonen är stora. Dessutom viftar förstås svansen + att hela kroppen rör sig fritt och energifyllt.

Varför tar jag upp detta?
Ja, för att jag ser hundar som inte är glada och jag ser först och främst när mina egna hundar INTE är glada! Och det är inte kul!
För det mesta får jag höra att mina hundar är glada och trevliga, men när Love drar iväg från gården och jag blir arg – då stängs munnen, ögonen blir smala och rörelserna blir hämmade. Det gäller inte bara Love, utan känslige Sampo påverkas också av mitt humör.
Jag blir inte glad när jag ser detta, hos varken mina egna eller andras hundar – men jag tror tyvärr inte att alla hundägare tänker på ”hur glad hunden är”…
…utan tankarna kretsar mer kring hur man skall få den  så ”lydig” som möjligt. Att tänka på vad hunden vill göra, är inte det viktigaste för många hundägare.

Där har vi hundinstruktörer ett stort ansvar, nämligen på att visa på hundens känslor och inte bara på hur vi skall få den att utföra diverse moment!

 

Långsamhetens lov

Den här helgen var vi uppbokade på två prov: först Jaktprov och sedan Lydnadsprov. Vi tränade strukturerat och målmedvetet, både själva och med andra – och det gick riktigt bra.
Till ryggen sade ifrån.
Så nu är vi tillbaka till det enkla hundlivet med promenader, lite lekfull träning och sedan bara vara.
Och vi är så nöjda allihopa.
Har man en höna med kycklingar, lär man sig långsamhetens lov. Hönan bestämmer nämligen själv när hon vill gå in med sina telningar, så jag får snällt vänta och efter det planera aktiviteter utanför gården.
Allt lämna henne ute med kycklingarna och själv åka iväg, är att lämna över gården till skatorna som direkt spanat in bytena.

Så hösten har börjat med det enkla. långsamma livet…

Byliv

Nu har jag gjort mina två första arbetsdagar i en liten by; Kuttainen – och kan väl då uttala mig om hur bylivet är..?
…Nja; kanske det är för kort tid för att vara riktigt välgrundat, men här kommer iallafall mina första, oredigerade reflektioner:
Bylivet är bättre anpassat för oss människor, jämfört med storstadslivet!
– eller så är det så enkelt att jag är mer av en bymänniska än en dito storstad.
Här kommer några glimtar från bylivet och nästa vecka kommer det bilder:
När jag går från skolan, där också lärarbostaden ligger, för att handla, så går jag en liten slingrande väg (asfalterad 😉 fram till 1 affär. Bara det gör livet enklare, då jag inte behöver välja mellan olika stora butikskedjor. Väl framme i affären så känner båda expediterna igen mig som ”nya rektorn”, vilket gör att jag hamnar i ett sammanhang även om inte jag känner någon i byn och inte bor där.
Från den här vägen ser jag över älven till ön där fåren betar. Att titta på dessa vita får som betar, är mycket mer välgörande, än att gå längs en starkt trafikerad väg med industribyggnader längs vägen.
I byn är alla hus olika, vilket ger liv i bebyggelsen. Jämför med att gå i ett bostadsområde i stan, med likadana hus på rad.

Så när folk frågar mig: ”Hur är det att jobba där..?
– så svarar jag att jag tror människor i byn är mindre stressade och att de lever ett liv som är mer anpassat för oss människor.
(Sedan behöver jag inte lägga till att det är en vardag även i byn och att människor kan ha många olika problem även där, för det förstår ju varje tänkande människa)

 

Nya jobbet

På måndag börjar jag mitt nya jobb; rektor på friskolan i Kuttainen. Det är något helt nytt; jobba i en liten by och på en liten skola + på en fristående skola. Jag kommer bara jobba två dagar i veckan och hundarna kan följa med, så det blir inga problem här hemma med övriga djuren.
Det här kommer jag ha på väggen i mitt kommande arbetsrum:

Jag har fritt översatt det från Bullet Journal, för det är så bra när man skall reda upp ett problem.

SPÅRA bakåt
När ett problem uppstår, eller när man kört fast i ett beteende, då börjar man med att fundera:
”Vad hände före?”
”Vad gjorde jag före?”
Eget exempel: För en vecka sedan fick jag ont i ryggen och med ”ont” menar jag verkligen ”ONT!”. Funderade på vad jag gjort före och det nya var den ökade hundträningen. Hade ju anmält mig både till jakt- och lydnadsprov och tränade varje  dag något. Sjukgymnasten menade också att det var överansträngning för en rygg som tidigare haft problem.

ORDNA nuet
När man spårat upp orsaken, eller tror sig hitta var felet är, så stannar man upp och ordnar upp situationen, så att man inte hamnar i samma situation igen.
För mig innebar det besök hos sjukgymnast och sedan träningsstopp. Alltså träning på den nivån.

PLANERA framåt
Nu kommer det sista och kanske svåraste; att dra konsekvenser av det man lärt sig och ta med det i fortsättningen. Det är ju ingen idè att man först inser vad man gjort fel och sedan  ändå fortsätter på samma sätt.
Jag tog tillbaka mina anmälningar till båda proven och har nu inga tävlingsmål med vår träning. Det är nämligen stor skillnad att träna som aktivering – och att träna inför ett prov.
Som sagt; det här steget är det svåraste vid förändring. Det är många, många som visserligen inser att ”…jag borde ju…” och sedan ändå fortsätter på samma sätt.

– ”Men hur känns det då med nya jobbet..?”
Det blir nya arbetsuppgifter i en helt ny miljö och roligt att komma till en arbetsplats där man är så väntad…

”Läget..?”

Sista riktigt lediga veckan, även om mitt deltidsjobb kommer ge mycket tid att fortsätta med hundarna och de andra djuren – och kreativt skapande.
Igår hämtade jag och Najib hö till kaninerna; en resa på 40 mil t.o.r. Om inte kaninerna hade en hög ”kulfaktor”, skulle jag inte lägga en hel dag + pengarna, på att hämta hö. Men som sagt; det ger så mycket att bara vara med dem och jag är så glad att jag hade både sällskap och hjälp av Najib.
Torrhöet är inte lika populärt som det gröna gräset, så de väljer det gröna före det torra, men snart finns inget annat alternativ.

Kaisa håller på att byta till sin fina vinterpäls.Tuppkycklingarna går kvar i flocken, för att nacka höns är inte den roligaste sysslan som hönsägare.

Flocken med Svarte Petter går fortfarande ute när jag är hemma, men om någon månad är det dags att flytta helt inomhus.

Love gillar att sitta och iakttaga grannarna nedanför oss. Deras provinriktade träning, får vi lägga på hyllan, då min rygg inte klarar av det. Lite trist förstås då vi tänkt starta på både jakt- och lydnadsprov, men vi får fortsätta träna i stället utifrån våra förutsättningar.

Trädgårdsmöbleran står på altan, men den enda som använder de nu är Isa. Hon har helt friskt vatten i sin skål, men väljer fatet för dekorationsblommorna.

Det nya i höst, är att rita bokstäver.
Alltså LETTERING, som är så kul.
Hundarna har fått personliga namnskyltar…

 

 

…och födelsedagskorten är egentillverkade.Jag jobbar för att få upp en Letteringlärare, hit till Kiruna i höst, men har ännu inte fått klartecken.
Lägger ut här och på FB, så fort det är klart.

Paus

Har sträckt någon muskel i ryggen, så allt får pausa…
…hundträningen
…husjobben
…minisemstern till kusten.
Som väl är finns ju LETTERING, som man kan göra stående, så passade på att rita en så bra ”bruksanvisning” när man tvingas till att stanna upp.
SPÅRA bakåt; fundera på vad som hände före. Vad kan ha orsakat problemet?
ORDNA nuet; fundera på vad som direkt kan tas bort och vad kan läggas till?
PLANERA framåt; fundera på hur din vardag, ditt jobb, eller din fritid skall läggas upp.

…det mesta går att styra upp med dessa tre delar.

Lettering


Jag har upptäckt en ny kreativ hobby: Lettering! Alltså att rita bokstäver och ibland också någon krumelur tillsammans med ordet. Det är ganska likt fritt broderi, på så sätt att grunden är noga uppritad, för att sedan kunna ta ut svängarna med pennorna.
När man ser Lettering, kan man tro att det är gjort i en handvändning, men det är det inte.
Först skissas mallen, sedan ändras den massor av gånger, innan till slut första tunna strecken dras med permanent penna.
Nu sitter jag varje dag och ritar bokstäver, så idag blev hundarnas Namnskyltar klara. Lettering är inte bara bokstäver (för då skulle man kunna använda datorskrivna ord) utan med orden kan man säga så mycket, beroende på hur det är ritat. Mina hundar är olika och därför ser deras namnskyltar olika ut:
Ordentlige Sampo har ett stabilt ord där allt följer en given mall….
Yvige Love har ett friare ord, där slutet inte blir som början…

Höst

Nu är hösten här, eller i alla fall början på hösten och med den kom svalare temperaturer på kring 15 grader. Att ha 25 – 30 grader är inte min grej, men tack vare dagliga dopp i Sautus, har vi klarat oss.
Om två veckor börjar jag mitt nya jobb i byn Kuttainen som ligger 20 mil härifrån. Jag skall jobba som rektor på byns friskola och eftersom det är en liten skola, är  tjänsten precis lagom för mig som upptäckt fördelen med att var ledig mycket. Hundarna följer med och bor med mig i gamla lärarbostaden och övriga djur här hemma får tillsyn, så allt har löst sig så bra. Skall bli riktigt roligt att få jobba med något helt nytt; även om jag vikarierat som studierektor under två år på gymnasiet. Det känns också speciellt att komma till en liten by, som vill leva och därför söker kreativa lösningar för bl.a skolan.

Det andra nya under hösten är vår träning inför prov. Jag har haft stor motvilja mot att bedömas på prov, vilket är lite märkligt då jag själv bedömt elever i 35 år. Sandra har hjälpt till att bena ut känslorna, så nu skall jag utsätta mig för det – med god min. D.v.s. inte börja ha åsikter om bedömningen, utan gilla läget och utföra min del i aktiviteten: leverera ett bra moment. Sedan får domaren döma, utifrån sina grunder.
Är ju planeringsmänniska, så naturligtvis är även hundträningen planerad. Siffrorna står för olika moment och X betyder i BuJo sammanhang, att uppgiften är slutförd.

”GÅ FOT -” lappen är klistrad för att fokusera på det viktiga: att det är kul och inte i första hand precision.

Att Gå fot, d.v.s. gå tillsammans med en hund, är inte det lättaste. Det viktigaste är att hunden vill gå vid sidan (för att det vankas köttbullar), men sedan måste människan gå med flyt så hunden har möjlighet att följa med i svängar och stopp.
Allt det tränar vi på varje dag, med fokus på att det skall vara kul för båda oss.

Den tredje grejen nu, är att återuppta simningen och ”det goda ätandet” och då inte i betydelsen ”det som smakar bra”, utan det som är gott för måendet.
Vi har haft semester under juli; från allt – men nu är det vardag igen…

Provträning

Vi fortsätter med att träna inför vårt jaktprov om 4 veckor.
Senast det begav sig var med Sampo för 5 år sedan då han var 1,5 år. Så här tyckte domaren:
Gällivare 2013-08-31, pris: 3 nkl
”En kille med fina kvalitéer, löser sina uppgifter bra men drar ner sitt betyg genom sina dåliga inlevereringar. En arbetsvillig kille med stora utvecklingsmöjligheter”.
Jag har inget minne av hans ”inlevereringar”, utan kommer mest ihåg han ljud!
Nå. Nu tränar vi alltså för nystart – efter 5 år och fokuserar på detta:1. Söksystem och uthållighet.
Här behövs mängdträning, så vi har planerat in ett par sökpass per vecka. 6 dummys hade vi idag och i värmen var det tungt för Sampo att springa i sökområdet: skog, myr och vass.

2. Avlämning
Här gäller regeln: ”Om man avlämnar sittande till ”Tack”, så får man direkt sin belöning: Hämta in nästa vilt”
Love sneglar på den väntande anden när han är på väg in till mig, så det är både en störning och en kvalitetssäkring.
Jag jobbar med att ta emot viltet på samma avspända sätt som jag gör med allt annat Love levererar och det är inte helt lätt.

3. Hobbytänk
Jag jobbar med att tänka på både träning och prov, som en rolig hobby – utan någon jämförelse med andra. Love gillar detta skarpt, så min utmaning är att förmedla både noggrannheten och lekfullheten i samma aktivitet. Det är ungefär som i klassrummet: Det finns regler för ex. hur bokstäver skall skrivas, samtidigt som det skall vara lustfyllt för eleven.
Det är en riktig utmaning.