Hundträning jmr elevundervisning

Om man säger att hundträning är nästan samma som elevundervisning, kan man mötas av protester: ”Hundar är inga människor!”, (= har ett sämre värde) eller ”Hundar måste lyda!” (=måste fysiskt korrigeras).
Jag har erfarenhet av att både träna hundar och undervisa elever – och det finns så många likheter mellan dessa två sysslor. Man kan alltså använda erfarenheter av den ena, till den andra – och här kommer några sådana:

1. Struktur
* När 25 aktiva mellanstadieelever kommer in efter rast, är det absolut nödvändigt att lektionen är välplanerad och synlig för eleverna. Alltså att den står på tavlan. Då kommer nämligen energin vändas till uppgifterna, istället för till bänkkompisen eller det som händer utanför fönstret
* När jag kommer in med Love på träningsplan, måste jag ha tänkt ut vad vi skall träna. Om inte, så blir det väntetid = tid för Love att börja med att nosa, eller att intresserat följa de andra hundarna

2. Plats för inlärning
* Klassrummet är en plats för lärande; antingen att man lyssnar på läraren, eller sitter och jobbar i sin arbetsbok. Klassrummet är alltså inte till för att vandra omkring mellan de andra bänkarna. Det gör nämligen att den egna koncentrationen bryts varje gång man reser sig från sin bänk och dessutom stör man sin kompis när man ställer sig vid honom/henne.
Man behöver inte jobba intensivt hela lektionen, utan man kan få drömma sig bort – men man gör det i sin bänk. Sedan när det blir rast, då kan man få vara fri att få göra vad man vill.
* På träningsplan är det träning som gäller för Love. Det är inget ställe för att fara runt och leka med de andra hundarna, eller nosa omkring. Det kan man göra utanför plan. Love behöver heller inte vara fullt fokuserad hela tiden på plan, så när hjärnan behöver få pausa – får han göra det i koppel nära mig.

3. Frihet från rädsla
* Det kan låta helt självklart att elever inte skall vara rädda, eller behöva känna sig oroliga i klassrummet. I Sverige har vi ju som väl är avskaffat aga av barn, men elever kan ändå uppleva obehag om de pressas över sin nivå i klassrummet. Man kanske kan tänka att det inte påverkar inlärningen hos eleven, men all inlärningspsykologi visar att rädsla/oro direkt hindrar effektiv inlärning.
Betyder det här att man aldrig kan bli arg i klassrummet? Nej – och när jag pratade med eleverna om att bli arg, så har de väldig bra koll på när det är okey för läraren att säga till: Om de exempelvis far runt i klassrummet, eller inte är tysta. Sådant har eleverna stort överseende med, eftersom de kan förstå att även en lärare är en människa med känslor.
* För en tid sedan såg jag en hundägare som blev arg för att hans hund inte kom nog snabbt till honom. Hunden nästan kröp fram. Det hundägaren inte såg var att hunden var rädd och därför närmade sig ägaren så tveksamt. Hundägaren såg enbart ”olydnad” och den kände hundtränaren har ju sagt att hundar skall ”lyda”..? När den här hunden till slut vågat sig fram och sedan gjorde ett litet försök att lämna den arge ägaren, resulterade det i att hunden trycktes ner på backen. Även det hade säkert hundägaren lärt att göra.
Det här skulle inte kunna sägas vara aga av hund, eftersom ju inte hundägaren slog hunden – men det sorgliga är att hundens förtroendet för ägaren är totalt borta och  det enda skälet till att den stannar kvar – är rädsla.
Skall den här hunden dessutom tränas i något, så kommer inlärningen mest präglas av rädsla för att bli korrigerad – och den kommer kanske beskrivas som ”svår att träna”.

4. Individualisering
* I skolans värld pratas mycket om ”individualisering” och det är inte alltid så lätt när man helt själv har 25 elever. I alla fall inte, om man har som mål att varje enskild lektion skall utformas så den passar alla dessa olika personlighetstyper och inlärningsnivåer. Däremot kan man komma långt som lärare, om man har som utgångspunkt att alla är individer. Då tror jag att bemötandet blir ”individualiserat”, eftersom jag har accepterat att här i klassrummet sitter elever som lär sig snabbt och effektivt – och elever som behöver tid och hjälp att komma vidare.
”Individualisering” börjar alltså i lärarens attityd.
* Även om man bara har två hundar i sin flock, inser man att de är olika och ställer en fram för olika utmaningar. Mina två jaktlabbar är helt olika då det gäller inlärning: Sampo är försiktig och behöver ha lagom utmaning för att gå framåt. Han har inga problem att lära sig, men det måste vara noga anpassat till honom. Pressas han, blir han passiv. Love däremot tar för sig och påverkas inte så mycket om nivån ligger över hans förmåga. Blir det fel, så provar han glatt en gång till.

Slutsats
Att undervisa elever, eller träna hundar – är lika mycket en träning av sig själv och skulle jag välja yrkes- och fritidsverksamhet igen; skulle jag bli just lärare och hundtränare!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *