BuJo Hundträning

Jag har upptäckt BuJo; alltså det kreativa, strukturerade sättet att föra anteckningar och det passar mig utmärkt bra. Än så länge är jag på nybörjarnivå, så anteckningarna är lite försiktiga. Det är som när jag började brodera: första kuddarna var återhållsamma och noga uppritade, för att nu vara mer frejdiga och utförda med mycket få hjälplinjer.

Hundarnas träning är nu uppritade som flödesscheman, både Lydnadsträning och Jaktträning. Jag använder provmanualerna för att beskriva utvecklingen; eller ”flödet” – utan att ha som mål att prova det genom officiellt prov.
Dagens träning var mer ett ”Känna-efter” pass och här kommer filmer från den träningen.
Allt gick inte så bra: Love knallar vid ett tillfälle och då tas han tillbaka och får stå över sin markering. När han sitter snyggt kvar, då får han han hämta.
+ Annat gick bättre än jag trott: Sampo var så fint lyhörd vid dirigeringen. Från min sida, såg inte jag var dummin låg, så därför blåste jag söksignal flera gånger. När han stannade upp, skickade jag honom vidare, till han till slut kom där jag såg dummyn. Tyvärr ser man inte hela passet på videon, så ni får använda er fantasi för att få en helhetsbild.

Då transparens är viktigt, visar jag hela pass.



Hundträning jmr elevundervisning

Om man säger att hundträning är nästan samma som elevundervisning, kan man mötas av protester: ”Hundar är inga människor!”, (= har ett sämre värde) eller ”Hundar måste lyda!” (=måste fysiskt korrigeras).
Jag har erfarenhet av att både träna hundar och undervisa elever – och det finns så många likheter mellan dessa två sysslor. Man kan alltså använda erfarenheter av den ena, till den andra – och här kommer några sådana:

1. Struktur
* När 25 aktiva mellanstadieelever kommer in efter rast, är det absolut nödvändigt att lektionen är välplanerad och synlig för eleverna. Alltså att den står på tavlan. Då kommer nämligen energin vändas till uppgifterna, istället för till bänkkompisen eller det som händer utanför fönstret
* När jag kommer in med Love på träningsplan, måste jag ha tänkt ut vad vi skall träna. Om inte, så blir det väntetid = tid för Love att börja med att nosa, eller att intresserat följa de andra hundarna

2. Plats för inlärning
* Klassrummet är en plats för lärande; antingen att man lyssnar på läraren, eller sitter och jobbar i sin arbetsbok. Klassrummet är alltså inte till för att vandra omkring mellan de andra bänkarna. Det gör nämligen att den egna koncentrationen bryts varje gång man reser sig från sin bänk och dessutom stör man sin kompis när man ställer sig vid honom/henne.
Man behöver inte jobba intensivt hela lektionen, utan man kan få drömma sig bort – men man gör det i sin bänk. Sedan när det blir rast, då kan man få vara fri att få göra vad man vill.
* På träningsplan är det träning som gäller för Love. Det är inget ställe för att fara runt och leka med de andra hundarna, eller nosa omkring. Det kan man göra utanför plan. Love behöver heller inte vara fullt fokuserad hela tiden på plan, så när hjärnan behöver få pausa – får han göra det i koppel nära mig.

3. Frihet från rädsla
* Det kan låta helt självklart att elever inte skall vara rädda, eller behöva känna sig oroliga i klassrummet. I Sverige har vi ju som väl är avskaffat aga av barn, men elever kan ändå uppleva obehag om de pressas över sin nivå i klassrummet. Man kanske kan tänka att det inte påverkar inlärningen hos eleven, men all inlärningspsykologi visar att rädsla/oro direkt hindrar effektiv inlärning.
Betyder det här att man aldrig kan bli arg i klassrummet? Nej – och när jag pratade med eleverna om att bli arg, så har de väldig bra koll på när det är okey för läraren att säga till: Om de exempelvis far runt i klassrummet, eller inte är tysta. Sådant har eleverna stort överseende med, eftersom de kan förstå att även en lärare är en människa med känslor.
* För en tid sedan såg jag en hundägare som blev arg för att hans hund inte kom nog snabbt till honom. Hunden nästan kröp fram. Det hundägaren inte såg var att hunden var rädd och därför närmade sig ägaren så tveksamt. Hundägaren såg enbart ”olydnad” och den kände hundtränaren har ju sagt att hundar skall ”lyda”..? När den här hunden till slut vågat sig fram och sedan gjorde ett litet försök att lämna den arge ägaren, resulterade det i att hunden trycktes ner på backen. Även det hade säkert hundägaren lärt att göra.
Det här skulle inte kunna sägas vara aga av hund, eftersom ju inte hundägaren slog hunden – men det sorgliga är att hundens förtroendet för ägaren är totalt borta och  det enda skälet till att den stannar kvar – är rädsla.
Skall den här hunden dessutom tränas i något, så kommer inlärningen mest präglas av rädsla för att bli korrigerad – och den kommer kanske beskrivas som ”svår att träna”.

4. Individualisering
* I skolans värld pratas mycket om ”individualisering” och det är inte alltid så lätt när man helt själv har 25 elever. I alla fall inte, om man har som mål att varje enskild lektion skall utformas så den passar alla dessa olika personlighetstyper och inlärningsnivåer. Däremot kan man komma långt som lärare, om man har som utgångspunkt att alla är individer. Då tror jag att bemötandet blir ”individualiserat”, eftersom jag har accepterat att här i klassrummet sitter elever som lär sig snabbt och effektivt – och elever som behöver tid och hjälp att komma vidare.
”Individualisering” börjar alltså i lärarens attityd.
* Även om man bara har två hundar i sin flock, inser man att de är olika och ställer en fram för olika utmaningar. Mina två jaktlabbar är helt olika då det gäller inlärning: Sampo är försiktig och behöver ha lagom utmaning för att gå framåt. Han har inga problem att lära sig, men det måste vara noga anpassat till honom. Pressas han, blir han passiv. Love däremot tar för sig och påverkas inte så mycket om nivån ligger över hans förmåga. Blir det fel, så provar han glatt en gång till.

Slutsats
Att undervisa elever, eller träna hundar – är lika mycket en träning av sig själv och skulle jag välja yrkes- och fritidsverksamhet igen; skulle jag bli just lärare och hundtränare!

Ätmönster


I vår har jag föreläst en del kring ämnet övervikt och det är något jag gillar stort. Först och främst för att jag vill visa överviktiga på en hållbar metod att nå normalvikt, men också för att jag får möjlighet att träffa människor med olika ätmönster.
Övervikt och fetma beror till stor del på felaktigt ätmönster och med ”felaktigt” menar jag då att det leder till negativt resultat: övervikt och fetma. Det är alltså ingen värdering i ordet ”felaktigt”, utan enbart en beskrivning av ett negativt resultat.
Jag jobbar mycket med Veckoscheman där personen noga strukturerar sitt ätande:
”Vilken tid äter jag frukost, förmiddagskaffe, lunch, eftermiddagskaffe, middag och kvällsmål?”
”Vad skall jag äta vid varje mål?”
Sedan utvärderar man varje dag utifrån detta schema: 
”Gick det som planerat?”
”Om inte, vad var det som hände som gjorde att jag inte lyckades?”

Det är viktigt att strukturera ätandet så här detaljerat, för den överviktige har sällan koll på vilket mål hon just nu intar och det beror på att ätandet fortgår nästan hela dagen utan avbrott.
En deltagare frågade mig och hur man vet att man ätit nog mycket och först förstod jag inte frågan, men efter ett tag klarnade det. Den här personen hade inga pauser mellan måltiderna och då vet man förstås inte när man ätit nog mycket vid ex. frukosten.. Jag förklarade att man äter det man skrivit i planeringen och sedan plockar man undan efter sig – och lämnar köket för att göra något annat.
En annan deltagare berättade hur hennes ätande kan se ut: man sitter kvar vid köksbordet och fortsätter med ätandet:
”Skall vi brygga mer kaffe?”, ”Skall vi ta fram lite glass?”, ”Sitt kvar, för snart börjar jag med lunchen.”
Allt fokuseras kring ätandet och ätmönstret blir att äta hela tiden. Frågan man kan ställa sig är:
”Är inte livet mer än maten?”
När man ser alla kokböcker och TV-program kring mat och ätande, kan man lätt tro att livet är maten. Dessutom har vi i Sverige så gott om mat, så vi kan överäta.

Så hur ser då ett bra ätmönster ut?
Man sätter sig vid bordet och äter det man planerat att äta. Är klockan 11.30, så äter man lunch och är den 16.30, så äter man middag. Man äter först och främst för att bli mätt och må bra, men maten skall förstås också vara god och dessutom är det en stor glädje i att äta tillsammans.
När man ätit det man planerat, reser man sig upp från bordet, plockar bort allt – och lämnar köket för att göra något annat. Det kan vara att gå ut med hundarna, läsa en bok, sitta på altanen och prata, jobba på gården, eller något annat som inte har med ätande att göra.
Att ”göra något annat”, kan vara svårt för den som lider av övervikt, eftersom det tar emot att vara fysiskt aktiv. Trots det kan man i alla fall lämna köket, för just köket är husets farligaste plats. ”Farlig” för det är där allt finns som kan starta överätandet. Nu på sommaren kan man gå ut på balkongen, eller ut på gården.
Det viktiga är att man gör något annat än äter!

Rapport Minisemester

För att vi skall må bra, måste vardagen fungera, men lika viktigt är att vi lägger in en minisemester då och då. Vi behöver nämligen omväxling och det är det som är semesterns huvudsyfte: att ge avkoppling och omväxling till den vardag vi har hemma.
En minisemester kan vara precis ”mini” under en helg och den kan vara helt nära, som min till Haparanda.
Det är i och för sig 40 mil enkel väg, men för oss som bor här uppe och är vana med långa avstånd, är det ganska lagom. I alla fall om det inte är så varmt som det var nu, men det kommer senare.

Jag var inbjuden till Vuxenskolan i Haparanda för en inspirationsföreläsning: ”Från övervikt till normalvikt” och att föreläsa är något jag gillar stort. Som lärare är man ju van att prata inför en grupp elever och ändå är det en speciell känsla att ha en vuxen grupp framför sig: lite pirrigt, men ger också så många nya möten med olika människor.
Det som förvånar mig är att inte flera kommer på en sådan här föreläsning och det beror inte på att det är jag som föreläser, utan på att övervikt är ett så enormt stort problem.
Hur kommer det sig att så många fortsätter vara i sin övervikt, med alla negativa följder det medför..?
Jag som både varit överviktig och rökt, vet att alla beteenden går att förändra – med handledning.  Att både överäta och röka ser jag som felbeteenden, som går att träna bort, men till det behövs stöd i form av en coach eller rådgivare.
Nu var det ändå en liten grupp i Haparanda som tagit det första viktiga steget: insett att här behöver jag hjälp om jag skall lyckas med att gå ner i vikt. Jag hoppas alltså kunna följa dem på vägen mot målvikt.


Hundarna var med mig och skötte sig fantastiskt bra. Mina hundar är ju otränade, ur tävlingssynpunkt och får mycket lite miljöträning. Alltså i stadsmiljö och ändå gick det så bra. På strandpromenaden fick de förstås vara okopplade, men kom fint till mig när vi mötte människor för att sedan gå vid sidan helt okopplade till de fick höra ”Varsågod”. När jag skulle slänga påsen efter dem, väntade dom lydigt en bit ifrån.
Vi går ju mest här i skogen och möter ytterst sällan människor eller andra hundar, så det var en positiv upplevelse att se hur väluppfostrade de ändå är.


När jag skulle föreläsa frågade jag Åsa om det fanns en balkong hundarna kunde ligga i, men då hon själv var hundägare sade hon att hundarna kunde ligga inomhus – om de var tysta..?
För mig är det naturligt att en hund förstås är tyst inomhus, så jag svarade lite förvånat att det är de – och så här låg de hela föreläsningen.
När jag var klar, var några förvånade över att hundarna legat helt stilla och jag tror många imponerades över det.
Positiv upplevelse för mig och helst då gäller Love, som jag upplever så yvig många gånger. Love ÄLSKAR ju alla människor och är omättlig då det gäller kontakt, men under den här resan var han väldigt balanserad.

Men hur var det nu med värmen..?
Den var tryckande i bilen! Trots att jag förstås har AC, så pausade vi flera gånger under resans gång. Vi pratade om det i Haparanda och då sade en deltagare att svarta (min är blåsvart) bilar är mycket värre då det gäller värme, jämfört med ljusa. Vet inte om det stämmer, men mina tidigare bilar har varit ljusa och en sådan här tryckande värme har jag inte upplevt förr.
Ett vet jag dock: den bilsemester jag planerat i sommar; den håller på att ställas in och ersättas av annat färdmedel.

Men förutom värmen i bilen, så gav den här minisemestern precis det som jag behövde: möten med nya människor, ny miljö och lärarutmaning. Dessutom fick jag en ny bild av mina hundar.