Att vara God man

Alla ni som följt mig, har sett att jag ofta har med afganska killar i mina inlägg – och någon gång även en tjej. Det är alltså de ungdomar jag varit god man för och nu skall jag skriva något om just hur det är att vara god man.
Totalt har jag varit god man för 11 stycken och flera av dem har jag följt från det att de kom till Kiruna – och till att de fyllde 18 år och då lämnade sin god man.
Den första bilden visar mina 5 första ungdomar, som åt middag hemma hos mig.
Mina ungdomar har alltid varit mycket hos mig, så det första kravet har varit att man inte har allt för stor motvilja mot hundar och katter. Och inte vilken typ av hundar som helst, utan typ Sampo som på bilden ”sitter med” vid bordet. Inte riktigt som de har varit van vid från Afghanistan, men alla har snabbt anpassat sig till reglerna på Utsikten.

Av alla 11 så har de flesta fått uppehållstillstånd, vilket jag är så glad och tacksam för. Asylprocessen, som kan ta upp till två år, är en pärs för dem och deras reaktioner kan vara väldigt olika. Några är utåtagerande och bråkar, medan andra vänder tankar och känslor inåt och bara ligger på sin säng.
Det här ställer stora krav på en god man och jag skall förklara hur. Under den här tiden är det viktigt att god man är den trygge, stabile vuxna som förstår vad reaktionen står för – även om det inte är roligt att få höra: ”Du borde göra mycket mer!”
”Mycket mer”, är exempelvis att ringa Migrationsverket typ varje vecka för att höra vad som händer. Där gäller det att lugnt förklara att det inte hjälper med telefonbombning och samtidigt inge hopp under väntan: ”Så länge vi inte hört något, tänker vi positivt”.
Till skillnad från många andra god män, har jag aldrig stått på torg och demonstrerat, eftersom jag ser det som att vi har politiker och Migrationsverk som ansvarar för beslutsprocessen. Min roll är att vara den trygge, stabile vuxna för mina killar – som försöker hålla huvudet kallt även när det är jobbigt. Sedan får andra göra resten.

Eftersom mina killar och några tjejer varit mycket hos mig, har jag varit helt naturlig då det gäller uppfostran och då menar jag vanlig hyfs som jag själv fått lära mig: man använder ett vårdat språk och tackar när man får något. Nu är min erfarenhet att afghanska ungdomar är väldigt trevliga och prydliga, så uppfostringsbiten har verkligen inte varit betungande.
De har också fått höra att det är enormt viktigt att lära sig korrekt svenska, så vi har haft många sms pass där vi tränat grammatik och annat.

13173166_816041765206946_6135641820032419482_oJag har haft väldigt stor hjälp av killarna, som här med reparationer…

18157389_1048754055269048_2390139991771696668_n…och med att rasta hundarna. Genom mina killar har jag också lärt känna andra afganska killar och eftersom de har varit kompisar med mina killar, har de snabbt blivit även mina kompisar.

IMG_5038De här killarna är precis som alla andra; några gillar djur och har god handlag med dem.

20431617_1125167264294393_3839795563094947862_nNär jag hade min sommarfest förra året, var naturligtvis mina killar bjudna. Alla kunde inte komma, men 4 var med. Där förklarade jag vad dessa ungdomar betytt för mig och sade ungefär så här:
”Det här killarna har berikat mitt liv så mycket, då jag fått lära känna en helt ny värld. Jag har ofta sagt åt dem att egentligen är det ingen större skillnad mellan oss människor beroende på varifrån vi kommer. Vi har samma känslor och drömmar, även om vi kommer från olika kulturer.”
Den här bilden säger väldigt mycket om hur det varit att lära känna dessa ungdomar: det har varit roligt, även om det funnits mycket oro och bekymmer med under vägen.
Det som också slår mig, är att en afganska tonåring är väldigt lik en svensk – och där har jag haft stor hjälp av att tampas med tonåringar hela mitt yrkesverksamma liv.

Nu har jag bara två killar kvar, men det som är så roligt är att de allra flesta har jag så bra kontakt med, även efter 18 års dagen. Då blir det en annan kontakt; en mer vuxen, som förhoppningsvis håller hela livet.
Och även om de flyttar, så kan kontakten hållas vid liv. Senast i eftermiddag fick jag ett så trevligt meddelande från Susan (som finns på första bilden) som nu bor i Östersund.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s