Ny kurs

Nu kurs ute på Vuxenskolan: BuJo och Lettering.

Även om jag nu jobbar halvtid och faktiskt redan är pensionär = borde slutat jobba; så tycker jag det är så roligt att hålla kurs.
I Kuttainen skall jag hålla en intro i Klickerträning och nu skall jag alltså hålla kurs i kreativitet i praktisk användning…

Omväxling

Efter 4 intensiva veckor på nya jobbet på friskolan i Kuttainen (och med mycket övertid), så tog jag ledigt denna vecka. Nu är det ju inte bara att ”ta ledigt” så där, utan jag gjorde ett överslag om det skulle fungera  – och det gjorde det. Lärarna var på fortbildning, eleverna hade naturaktiviteter och inga viktiga möten/arbetsuppgifter var inplanerade.
Och jag har verkligen njutit av att vara ledig och få göra sådant som jag inte hunnit, eller kunnat göra i byn. Jag tror inte på att vi skall ”ta det lugnt”, när vi är lediga utan jag tror vi behöver omväxling för att ladda batterierna.
Titta på ordet ”omväxling”; det visar just på att vi behöver växla in på ett annat spår ett tag, för att få energi till att fortsätta på huvudspåret.

Två ekorrar har besökt foderautomaten den här veckan, utan att varken talltitan eller de andra fåglarna, varit rädda. Ekorren är annars ett hot mot både ägg och fågelungar, men den tiden är ju inte aktuell just nu och därför kan alla samsas kring solrosfröna.

Höken var inne på gården; medan jag var inomhus, och tog min bästa ruvhöna! Hon som var mamma till två kullar i år och som dessutom tog hand om den andra hönans kycklingar. Jag såg inte hur det gick till, utan hörde bara ett liv på gården och när jag kom ut möttes jag av fjädrar. Alla höns hade flytt under buskar, så det tog ett tag innan jag kunde räkna in alla. Höken hade bara lyckats ta den hönan, så kanske hon hade gått i försvar för att skydda sina kycklingar och därför mist livet.
Som väl är, har kycklingarna sin storasyster (från hönans första kull tidigare i sommar) som nu går fullt in i mammarollen. Jag har aldrig varit med om att någon annan höna tar sig an andras kycklingar, så jag tror det är hönans goda ”mammagener” som också kommer fram hos hennes halvvuxna kyckling.

Min stora avkoppling och hobby just nu är Lettering; alltså rita bokstäver. Har nu börjat med tusch och det är så kul att fritt få flöda med pensel och färg. Fast helt fritt är det ju inte, då jag gör noggranna skisser före, men när man väl börjar rita bokstäverna – då är det fritt och flödande.
Det här blev ett gratulationskort som nu farit iväg till födelsedagsbarnet.

Isa är steriliserad i måndags och får nu gå med tratt en vecka. Det tycker hon är ganska okey, men däremot kan hon inte förstå varför hon inte får gå ut.?!
”Jag skall ju bara…” säger hon och jag svarar: ”Tyvärr, gumman..”

På måndag åker jag och dogsen upp till Kuttaien igen för att jobba två dagar och det ser jag fram emot.

Kycklingträning

Den mer mammiga hönan med några av kycklinggruppen. Båda mammorna samsas fortfarande så fint kring skaran, men det är den här som tar det största ansvaret.

Tuppen Svarte Petter är en av de bästa tuppar jag haft och det visar sig bl.a. genom att han är så bra mot kycklingarna.

Kycklingarna har nu påbörjat sin träning i att ta sig in och ut via den här rampen…

…för då kan de, som de vuxna, gå in och ut som de vill.

Ett riktigt familjefoto!
Hade jag möjlighet skulle jag gärna behålla alla 12 kycklingar (ja, hönorna) för det är så bra harmoni i flocken. Tack vare stilige Svarte Petter.
Så; om det är någon som behöver hönor eller någon ungtupp, så finns det hos mig om sådär någon månad…

Släktbesök i Saivomuotka

 

Att jobba i Kuttainen, gör att jag får se en del av norra Sverige, som jag annars säkert inte skulle besöka.

Innan jag for hemåt idag, for jag till grannbyn för att göra ett släktbesök. Ja, det kanske inte är riktigt rätt uttryckt, då jag inte träffade någon släkting, men jag fick besöka huset där min morfars farfar bodde. Johan Raattamaa hette han och levde 1811 – 1899.

Här sitter Petter, som var son till Johan och alltså min morfars far.
Petter for till Amerika och bildade ny familj där.

 

 

 

 

Huset står kvar från 1800 talet och många av föremålen finns också bevarade, som det här skåpet målat i vacker brunockra.

”Vad tror du det här är?”, frågade kvinnan som visade mig runt.
”Vet inte”, svarade jag som aldrig sett något liknande och fick höra att det var en badbalja för små barn. Allt gjordes ju hemma på gården och det man gjorde var både funktionellt och tilltalande. Kolla bara på baljans form och sedan handtagen.

Brödkavlar för olika bröd…

…och så denna fina kaffekvarn. Inget snabbkaffe där, utan först skulle bönorna malas innan det var dags att koka kaffet.

Rökte pipa gjorde man i det här huset, för tobakshackan var väl använd – och bevarad.

Ett sådant här besök får åtminstone mig att börja fundera på hur vardagen såg ut för de här människorna: när jag skulle åka från byn satt jag mig i en varm och bekväm bil, för att vara hemma efter 2,5 timme. När Johan for hemifrån, var det med ren, båt eller så gående…
…så vad är egentligen Tid?

Jaktträning

Nu på hösten, då höet är bärgat, är det fantastiska träningsmarker här i byn: stora, vida fält med riktigt täta och snåriga skogspartier ute på fälten.
Vi började med att lägga ut 6 dymmys i skogsdungen, eller ”lägga” är inte riktigt rätt ord då det var enormt snårigt så jag kunde bara slänga in dummyna. Mycket bra utmaning för hundarna, alltså.
Vi gick omkring 100 meter därifrån och sedan sköt jag en enkelmarkering mot motsatt håll. Hundarna fick se var markeringen föll och sedan vände vi mot dungen, med stor motsträvighet. Hundarna ville naturligtvis mycket hellre fara efter markeringen än att springa ut för att leta rätt på dummyn som låg där i snåret.
Och här kommer mina hundars bristande träning fram: båda gnällde när de var tvungna att lämna markeringen på vänteläge och stannade också upp när de var på väg mot dungen. De har alltså en stor förväntan och kan inte riktigt hantera detta att tvingas göra en grej först, för att sedan få göra det man egentligen vill.
Men med en lugn matte, så löste vi både Linjetaget och sedan Markeringen, i bästa sämja.

 I byn finns också fina våtmarker som passar utmärkt för markeringar…

…och eftersom vi tränat markering så mycket, klarade båda hundarna markeringarna jättebra i den här svåra terrängen.

Att jobba i en liten byskola är något väldigt speciellt. Alla barn vet nu vem jag är och då hundarna oftast kan ligga ute på trappan, känner barnen även mina hundar.
Den här killen träffade vi på stigen till träningsmarken och han frågade om han fick följa med.
”Självklart”, svarade jag och när vi gick där, säger han eftertänksamt:
”Det är tur att du har hund…” underförstått: det är hundarna som är viktigast.
Mina hundar är, trots att de ju inte är uppvuxna med barn, väldigt fina med barn. Sampo kanske inte gillar klappande barn, så där väldigt mycket – men sociala Love älskar alla som fokuserar på honom.
När vi var klara med träningen och killen skulle cykla hem, frågade jag om jag fick fotografera honom och det fick jag förstås.

Allt är på gångavstånd, så när jag skall ut för att träna jakt, kan jag till träningsmarkerna. Och på vägen hem, passerar vi några av de hundratals får som byns fårförening äger. Jag har ju haft får för flera år sedan, så det var lite speciellt att säga Hej åt de här.
Hundarna fick ligga kopplade en bit ifrån, men ändå har fåren full koll på dem.

…och nu ser det ut så här i vårt rum.
Imorgon jobbar jag halvdag och sedan åker jag hem till stan och lever det livet igen. Det är bra mix det här: lugna livet här i byn med så vacker natur och sedan stan med umgänge och aktiviteter.

Byrapport

Här kommer en rapport från byn som jag nu vistas och jobbar i under två dagar; alltså Kuttaien.
Allt utifrån hundarnas synvinkel.
Runt byn finns flera sjöar och det passar förstås en ”vattenlabrador”.

Här är ängarna brukade, istället för igenväxta och det tack vare fåren som betar och som behöver foder till vintern. Sådana här ängar är perfekta att träna på, så ikväll skall vi träna Linjetag och Markering på de öppna fälten.

Utsikten rakt nedanför mitt fönster och här kan jag snabbrasta hundarna. Även här öppet, då fåren betat förra sommaren.

Bilden är inte redigerad, utan det här är utsikten från mitt arbetsrum. Ofta ser jag fåren beta på ängarna och det förhöjer förstås skönhetsvärdet.

Det här är grannhunden – som är okopplad. Alla som känner mig, vet att jag tycker hundar skall vara fria så mycket så möjligt och att hundmöten ofta blir helt okomplicerade om vi låter hundarna hälsa på varandra utan koppel som stramas, eller röster som varnar.
Det här är en laikatik, som mina hundar är så förtjusta i och som de direkt springer till om hon råkar vara ute när de är fria.
Den här tiken stannar lydigt kvar på sin gård, när jag och hundarna går ner för slänten för kort paus, men jag tror även hon tycker det är kul med besök av andra hundar.
Vi träffade också en finnspets under vår promenad, även han okopplad, men han vågade sig inte fram till oss. Först när vi passerat hans infart, kom han fram för att markera att det var hans gård.
Nu är promenaden slut och Love är på väg in till oss.

Trots att jag bara jobbar två dagar i veckan, så har jag tagit med egna saker för att ge hemkänsla…

…och fjädern hittade jag på badstranden.

Ikväll kommer rapport från vår jaktträning.

Jaktträning

Vi började med att gå runt sjön och lämna två dummys i vassen. Väl tillbaka på andra sidan, skickades hundarna över. Vi har inte tränat Linjetag så där väldigt mycket, så Sampo kom upp en bra bit ifrån dummyn, men kunde dirigeras till vänster…

…för att hitta dummyn. Sedan ville han springa runt sjön, men även där lyckades vi komma överens – och välja sjövägen tillbaka.

Love kommer också långt ifrån, men får här vittring av dummyn…

…och vänder direkt tillbaka till mig.
Båda två avlämnar helt perfekt i hand – utan att varken droppa eller skaka. Just avlämningen är det man måste träna på, då de flesta jaktlabbar både simmar och plockar upp utan större problem.
Nu är Sampo 6 år och Love 4 år, så de har lärt sig att det enda sättet att få jobba vidare – är att avlämna i hand.

Jag har oftast med båda hundarna ut och det gör att de får utmärkt stadgeträning…

…så t.o.m. Sampo som inte gillar att bli fotograferad, kopplar helt bort kameran där han sitter och iakttager Love i aktion.

”Där är den..!”

Kolla hur fint han ställer in huvudet för att kunna greppa dummyn..

…för att med glädje och fart komma in för att avlämna.

Är din hund glad?

”Är din hund glad..?”
Alltså; är din hund trygg, lekfull och avspänd – tillsammans med dig?
Några kanske tycker det är en icke-fråga:
”Vadå glad.?! Det är ju en hund.?! Det viktigaste är att den är lydig!”
Ja, helt rätt; det är en hund – och jag är helt övertygad om att hunden har alla känslor som vi människor har. Den kan alltså känna sig både glad och låg, trygg och osäker, hämmad och lekfull.
Och jag tycker inte det är en icke-fråga, utan en högst relevant fråga då den har med djurvälfärd att göra.

Och ingen, eller ytterst få i alla fall, skulle säga om sitt eget liv:
”Vadå glad.?! Det viktigaste är att jag är lydig!”
Vi betonar ju tvärtom att vi skall ha kul på jobbet och vi vill ha ett stort mått av självbestämmande – annars får det vara. Varför tänker vi inte så om våra hundar: de skall ha kul och det skall få bestämma mycket själva?

Hur ser man då om hunden är glad?
Den har ofta öppen mun och det viktigaste: ögonen är stora. Dessutom viftar förstås svansen + att hela kroppen rör sig fritt och energifyllt.

Varför tar jag upp detta?
Ja, för att jag ser hundar som inte är glada och jag ser först och främst när mina egna hundar INTE är glada! Och det är inte kul!
För det mesta får jag höra att mina hundar är glada och trevliga, men när Love drar iväg från gården och jag blir arg – då stängs munnen, ögonen blir smala och rörelserna blir hämmade. Det gäller inte bara Love, utan känslige Sampo påverkas också av mitt humör.
Jag blir inte glad när jag ser detta, hos varken mina egna eller andras hundar – men jag tror tyvärr inte att alla hundägare tänker på ”hur glad hunden är”…
…utan tankarna kretsar mer kring hur man skall få den  så ”lydig” som möjligt. Att tänka på vad hunden vill göra, är inte det viktigaste för många hundägare.

Där har vi hundinstruktörer ett stort ansvar, nämligen på att visa på hundens känslor och inte bara på hur vi skall få den att utföra diverse moment!

 

Långsamhetens lov

Den här helgen var vi uppbokade på två prov: först Jaktprov och sedan Lydnadsprov. Vi tränade strukturerat och målmedvetet, både själva och med andra – och det gick riktigt bra.
Till ryggen sade ifrån.
Så nu är vi tillbaka till det enkla hundlivet med promenader, lite lekfull träning och sedan bara vara.
Och vi är så nöjda allihopa.
Har man en höna med kycklingar, lär man sig långsamhetens lov. Hönan bestämmer nämligen själv när hon vill gå in med sina telningar, så jag får snällt vänta och efter det planera aktiviteter utanför gården.
Allt lämna henne ute med kycklingarna och själv åka iväg, är att lämna över gården till skatorna som direkt spanat in bytena.

Så hösten har börjat med det enkla. långsamma livet…

Byliv

Nu har jag gjort mina två första arbetsdagar i en liten by; Kuttainen – och kan väl då uttala mig om hur bylivet är..?
…Nja; kanske det är för kort tid för att vara riktigt välgrundat, men här kommer iallafall mina första, oredigerade reflektioner:
Bylivet är bättre anpassat för oss människor, jämfört med storstadslivet!
– eller så är det så enkelt att jag är mer av en bymänniska än en dito storstad.
Här kommer några glimtar från bylivet och nästa vecka kommer det bilder:
När jag går från skolan, där också lärarbostaden ligger, för att handla, så går jag en liten slingrande väg (asfalterad 😉 fram till 1 affär. Bara det gör livet enklare, då jag inte behöver välja mellan olika stora butikskedjor. Väl framme i affären så känner båda expediterna igen mig som ”nya rektorn”, vilket gör att jag hamnar i ett sammanhang även om inte jag känner någon i byn och inte bor där.
Från den här vägen ser jag över älven till ön där fåren betar. Att titta på dessa vita får som betar, är mycket mer välgörande, än att gå längs en starkt trafikerad väg med industribyggnader längs vägen.
I byn är alla hus olika, vilket ger liv i bebyggelsen. Jämför med att gå i ett bostadsområde i stan, med likadana hus på rad.

Så när folk frågar mig: ”Hur är det att jobba där..?
– så svarar jag att jag tror människor i byn är mindre stressade och att de lever ett liv som är mer anpassat för oss människor.
(Sedan behöver jag inte lägga till att det är en vardag även i byn och att människor kan ha många olika problem även där, för det förstår ju varje tänkande människa)