Ätmönster


I vår har jag föreläst en del kring ämnet övervikt och det är något jag gillar stort. Först och främst för att jag vill visa överviktiga på en hållbar metod att nå normalvikt, men också för att jag får möjlighet att träffa människor med olika ätmönster.
Övervikt och fetma beror till stor del på felaktigt ätmönster och med ”felaktigt” menar jag då att det leder till negativt resultat: övervikt och fetma. Det är alltså ingen värdering i ordet ”felaktigt”, utan enbart en beskrivning av ett negativt resultat.
Jag jobbar mycket med Veckoscheman där personen noga strukturerar sitt ätande:
”Vilken tid äter jag frukost, förmiddagskaffe, lunch, eftermiddagskaffe, middag och kvällsmål?”
”Vad skall jag äta vid varje mål?”
Sedan utvärderar man varje dag utifrån detta schema: 
”Gick det som planerat?”
”Om inte, vad var det som hände som gjorde att jag inte lyckades?”

Det är viktigt att strukturera ätandet så här detaljerat, för den överviktige har sällan koll på vilket mål hon just nu intar och det beror på att ätandet fortgår nästan hela dagen utan avbrott.
En deltagare frågade mig och hur man vet att man ätit nog mycket och först förstod jag inte frågan, men efter ett tag klarnade det. Den här personen hade inga pauser mellan måltiderna och då vet man förstås inte när man ätit nog mycket vid ex. frukosten.. Jag förklarade att man äter det man skrivit i planeringen och sedan plockar man undan efter sig – och lämnar köket för att göra något annat.
En annan deltagare berättade hur hennes ätande kan se ut: man sitter kvar vid köksbordet och fortsätter med ätandet:
”Skall vi brygga mer kaffe?”, ”Skall vi ta fram lite glass?”, ”Sitt kvar, för snart börjar jag med lunchen.”
Allt fokuseras kring ätandet och ätmönstret blir att äta hela tiden. Frågan man kan ställa sig är:
”Är inte livet mer än maten?”
När man ser alla kokböcker och TV-program kring mat och ätande, kan man lätt tro att livet är maten. Dessutom har vi i Sverige så gott om mat, så vi kan överäta.

Så hur ser då ett bra ätmönster ut?
Man sätter sig vid bordet och äter det man planerat att äta. Är klockan 11.30, så äter man lunch och är den 16.30, så äter man middag. Man äter först och främst för att bli mätt och må bra, men maten skall förstås också vara god och dessutom är det en stor glädje i att äta tillsammans.
När man ätit det man planerat, reser man sig upp från bordet, plockar bort allt – och lämnar köket för att göra något annat. Det kan vara att gå ut med hundarna, läsa en bok, sitta på altanen och prata, jobba på gården, eller något annat som inte har med ätande att göra.
Att ”göra något annat”, kan vara svårt för den som lider av övervikt, eftersom det tar emot att vara fysiskt aktiv. Trots det kan man i alla fall lämna köket, för just köket är husets farligaste plats. ”Farlig” för det är där allt finns som kan starta överätandet. Nu på sommaren kan man gå ut på balkongen, eller ut på gården.
Det viktiga är att man gör något annat än äter!

Rapport Minisemester

För att vi skall må bra, måste vardagen fungera, men lika viktigt är att vi lägger in en minisemester då och då. Vi behöver nämligen omväxling och det är det som är semesterns huvudsyfte: att ge avkoppling och omväxling till den vardag vi har hemma.
En minisemester kan vara precis ”mini” under en helg och den kan vara helt nära, som min till Haparanda.
Det är i och för sig 40 mil enkel väg, men för oss som bor här uppe och är vana med långa avstånd, är det ganska lagom. I alla fall om det inte är så varmt som det var nu, men det kommer senare.

Jag var inbjuden till Vuxenskolan i Haparanda för en inspirationsföreläsning: ”Från övervikt till normalvikt” och att föreläsa är något jag gillar stort. Som lärare är man ju van att prata inför en grupp elever och ändå är det en speciell känsla att ha en vuxen grupp framför sig: lite pirrigt, men ger också så många nya möten med olika människor.
Det som förvånar mig är att inte flera kommer på en sådan här föreläsning och det beror inte på att det är jag som föreläser, utan på att övervikt är ett så enormt stort problem.
Hur kommer det sig att så många fortsätter vara i sin övervikt, med alla negativa följder det medför..?
Jag som både varit överviktig och rökt, vet att alla beteenden går att förändra – med handledning.  Att både överäta och röka ser jag som felbeteenden, som går att träna bort, men till det behövs stöd i form av en coach eller rådgivare.
Nu var det ändå en liten grupp i Haparanda som tagit det första viktiga steget: insett att här behöver jag hjälp om jag skall lyckas med att gå ner i vikt. Jag hoppas alltså kunna följa dem på vägen mot målvikt.


Hundarna var med mig och skötte sig fantastiskt bra. Mina hundar är ju otränade, ur tävlingssynpunkt och får mycket lite miljöträning. Alltså i stadsmiljö och ändå gick det så bra. På strandpromenaden fick de förstås vara okopplade, men kom fint till mig när vi mötte människor för att sedan gå vid sidan helt okopplade till de fick höra ”Varsågod”. När jag skulle slänga påsen efter dem, väntade dom lydigt en bit ifrån.
Vi går ju mest här i skogen och möter ytterst sällan människor eller andra hundar, så det var en positiv upplevelse att se hur väluppfostrade de ändå är.


När jag skulle föreläsa frågade jag Åsa om det fanns en balkong hundarna kunde ligga i, men då hon själv var hundägare sade hon att hundarna kunde ligga inomhus – om de var tysta..?
För mig är det naturligt att en hund förstås är tyst inomhus, så jag svarade lite förvånat att det är de – och så här låg de hela föreläsningen.
När jag var klar, var några förvånade över att hundarna legat helt stilla och jag tror många imponerades över det.
Positiv upplevelse för mig och helst då gäller Love, som jag upplever så yvig många gånger. Love ÄLSKAR ju alla människor och är omättlig då det gäller kontakt, men under den här resan var han väldigt balanserad.

Men hur var det nu med värmen..?
Den var tryckande i bilen! Trots att jag förstås har AC, så pausade vi flera gånger under resans gång. Vi pratade om det i Haparanda och då sade en deltagare att svarta (min är blåsvart) bilar är mycket värre då det gäller värme, jämfört med ljusa. Vet inte om det stämmer, men mina tidigare bilar har varit ljusa och en sådan här tryckande värme har jag inte upplevt förr.
Ett vet jag dock: den bilsemester jag planerat i sommar; den håller på att ställas in och ersättas av annat färdmedel.

Men förutom värmen i bilen, så gav den här minisemestern precis det som jag behövde: möten med nya människor, ny miljö och lärarutmaning. Dessutom fick jag en ny bild av mina hundar.

Förändringar är inte lätt

Mitt fina fd grönsaksland, ser nu ut så här – och det väcker många motstridiga känslor.
När jag flyttade till huset för 25 år sedan, iordningställde jag med stor möda ett litet grönsaksland. Tanken var att där skulle odlas allehanda ätbara grödor, men jag insåg ganska snabbt att insatsen var mångdubbelt större än utdelningen, så det projektet lades ner.
Jag behöll dock alla mina fina rabarbärplantor och marken var täckt av åtminstone någon slags slät jord.
Sedan kom kaninerna och första åren gick det riktigt bra; lite grävde de, men rabarbären kom upp och matjorden låg fint kvar.
Nu har något märkligt skett. Båda två gräver hela dagarna så jorden far omkring och lämnar efter sig långa underjordiska gånger! De här gångerna har hög snavrisk, för om du trampar på gången så ger marken med sig och du hamnar drygt 1 dm nedåt!
Alla ni förstår nu att den fina matjorden är helt uppblandad med grus och småsten-  och just det har varit svårast att acceptera:
”Mitt fina grönsaksland är bortom all räddning!”
Jag hade t.o.m. ett alternativ att kaninerna får somna in, men började sedan fundera:
”Varför tycker jag det är så hemskt att matjorden är borta?
”Varför tycker jag det är så hemskt – att grönsakslandet ser så hemskt ut”
Alltså; varför har jag svårt att acceptera förvandlingen från grönsakasland, till kaninhägn? Det kan inte bero på grönsakerna, för det har inte odlats grönsaker där på år och dagar – och rabarbärplantor har jag på andra ställen.
Jag funderade också på vad som var viktigare: ett grönsaksland, eller kaninerna?
Svaret blev: ”Kaninerna”

Så tror jag det är med många förändringar; vi vill gärna vara kvar i det gamla för det känns bekvämt och är kanske också mer accepterat av andra. Dessutom vill vi kanske inte alltid välja, för det måste vi göra om vi vill ha en förändring.
Tänk på den överviktiga som har så svårt att ta tag i överätandet: det gamla beteendet känns bekvämt  och att välja är man inte riktigt beredd på att göra. Alltså stannar man kvar i sin bekvämlighetszon – och i sin övervikt.

Så nu lever kaninerna ett riktigt kaninliv med alla möjligheter att gräva gångar, medan jag varje morgon går omkring med kratttan och fyller igen gångarna.
Nästan så att jag har glömt både matjord och rabarbär.

Leva lokalt

För mig är det viktigt att försöka leva så lokalt som möjligt; alltså att vara aktiv i omgivningarna kring mig. Det som också är viktigt är att få vara i naturen och då menar jag ”natur” som är orörd, som skogarna omkring Jukkasjärvi. Det är fantastisk vacker tallskog med höga åsar och sjöar – och som dessutom går att nå med bil.
Att sätta sig på flyg för att transporteras till nya länder och där trängas med massor av människor; det är inget för mig. Det är också  mycket billigare att Leva lokalt, vilket gör att jag inte behöver jobba så mycket – och alltså får mer tid över för att ex. vara ute i naturen.
Tänker man  på detta att vår fritid skall vara fri tid, så är den här typen verkligen ”fri”: naturen behöver inte bokas, utan den finns där bara och väntar.

Jag tror också hundarna gillar att komma ut i naturen, för dom kan tokspringa omkring när de släpps ut ur bilen…
…äntligen fria på riktigt!

Idag tränade vi också det som hundarna gillar allra mest: få vattenapportera. Vår träning är både lekfull (man får skaka sig med dummyn i mun, eller ännu ”värre”: släppa dummyn när man skakar) och seriös (man får inte tjuvstarta på den andras kommando och man måste avlämna i hand; även om man lagt ner dummyn när man skakade.

Vattnet måste vara rejält ”svalt”, men det hindrar inte hundarna.

På väg till  platsen där jag skulle fika, fick hundarna en till uppgift: leta dummyn som jag droppade på vägen. Kul, tyckte hundarna och dessutom blev de varma efter det kylslagna doppet.

På väg hem stannade jag hos Samuel med sin familj och pratade om bl.a. detta om att Leva lokalt: det är en familj som tar med alla barn och hund, ut på minifjällturer där de bor i tält och lagar mat på Trangiakök…
…en riktig inspirationskälla!

Är du tidsnöjd..?

Är du tidsnöjd?
Upplever du tidsvälfärd?

Som Kostrådgivare börjar jag alltid min handledning med Hälsohjulet, där deltagarna får dela upp sin vardag utifrån 5 delar:
1. Jobb/Skola/Pensionärliv
2. Familj
3. Hem
4. Fritid
5. Mat/Ätande
Syftet är att få koll på hur man använder sin tid och då är det inte bara den faktiska tiden som är viktig, utan lika mycket hur stor del av vardagen som upptas av tankar kring ex. Mat/Ätande.
Som överviktig upptar just detta, den mesta vakna tiden: tankar på hur man skall kunna nå normalvikt, skamkänsla över att man inte lyckas ta tag i övervikten och dåligt samvete när man bryter mot sina löften.
Är du heltidsarbetande småbarnsmamma, kanske det är Familj som  du upplever har alldeles för liten del i ditt Hälsohjul, på bekostnad av Jobb.
Är du pensionär kanske Jobb inte alls finns nå mer och det ger en obalans i ditt liv.

För att uppleva tidsvälfärd, bör det vara balans mellan samtliga 5 delar. Du skall alltså vara tidsnöjd med din vardag och känner du att du inte riktigt hinner med allt du borde – då kan du börja här:
1. Börja  med att dela in ett Hälsohjul utifrån de fem delarna:
Hur stor del tar respektive del av din vardag? Kom ihåg att tänka tankar; inte alltså bara den faktiska tiden.
2. Nästa hjul blir som du skulle vilja ha det. Fundera på vilken del du skulle vilja ha mindre och vilken del då som skulle få ta större plats. Hur skall du kunna minska delen? Vad skall du fylla den större delen med?
3. Om du inte har en specifik del i din vardag, som ex. Jobb – så fundera på om du kan göra något annat motsvarande för att få det jobb ger (sociala kontakter, utveckling och pengar).
Lever du ensam utan Familj och saknar andra människor, så fundera där på hur du kan skapa ”familj”: bjuda hem familjer, vara kontaktperson för något barn eller ungdom.

När du jobbar med Hälsohjulet, kommer själva reflektionen att sätta igång processer hos dig. Processer som leder till att du förändrar ditt liv mot mer tidsvälfärd. Och behöver du hjälp med att balansera upp hjulet, så kontakta mig.
Målet är att ditt Hälsohjul skall se ut ungefär så här: balans med samtliga delar du vill få in = Tidsvälfärd.

 

 

Skapande


Den gamla spånkorgen är packad med filtarna till morgondagens kurs i Yllebroderi och i kartongerna ligger färgerna och väntar på att användas.
Mitt mål med kursen är att alla skall våga skapa; alltså ta ut svängarna och prova sig fram. Det finns inga mallar, förutom lite inspiration jag tar med mig.

Den här kursen är också en viktig pusselbit i det jag tar upp i föreläsningen på onsdag: Från övervikt till normalvikt, alltså att vi måste fylla tomrummet efter överätandet med något annat och då är skapande verksamhet, ett mycket bra alternativ.

Ikväll hade jag tänkt simma, men kvällen är så fin – så jag och dogsen tar en långpromenad istället.

Jobba på ”fel” sida

”Vad skall vi träna..?”
– det frågar jag mig ofta. Jag vill ju göra något med hundarna, men tappar direkt sugen om jag tränar utifrån strikta manualer.
Så därför letade jag i alla mina pärmar med träningsplaner och hittade Rallymix skyltar. Det är en inoff sport som blandar rally och lydnad – och som det sägs: ”…skall vara lekfullt”, så det passade bra.
Många moment genomförs på höger sida, vilket ju för de flesta lydnadstränade hundar är ”fel” sida. De har ju tränats att gå vid vänster sida sedan valptiden, så när Love nu skulle gå på den andra sidan, var det inte helt lätt.
Här är klicken suverän till att markera exakt rätt position, eftersom hunden måste förstärkas för första steget vid höger sidan och om jag får säga det själv; så gick det riktigt bra för Love.
Nästa moment på höger sida, var vänstersnurr och eftersom vi tränat snurra ganska mycket, gick det bättre. Jag hade tänkt lägga in det när vi gick framåt, men fick backa till att snurra på stället.
Jag hade inga ordsignaler, utan endast fingertarget och eftersom hunden är mycket mer fokuserad på rörelser än ord (till skillnad mot oss), så gick det bra.
Sampo fick en extra paus då jag fick gå iväg och kalla in hönsen, som knatat iväg mot grannens tomt! Tuppen Svarte Petter tar gärna med sina damer på utflykt och även om jag har jättefina grannar, vet jag inte som dom blir så glada av att ha flocken i rabatten.
Sampo stod helt stilla på platsen och väntade på att vi kunde fortsätta och det gör de alltid när det blir paus; vilket jag tolkar som att de gillar träning!

Kreativ fritidssyssla

Att jobba med händerna är så bra för vårt mående – om det är fritt och kreativt. Att exempelvis  brodera efter ett strikt mönster där varje stygn måste sitta exakt rätt, blir säkert snyggt, men är knappast utvecklande för vår lekfullhet.
Och det är lekfullhet vi behöver mer av, eftersom våra jobb redan är så styrda och inte ger utrymme för att ta ut svängarna.
Så när vi väljer fritidsaktivitet skall det vara lekfullt och fritt; även om inte jag helt lever efter det:
Ta hundträningen där ena sidan av mig säger:
”Du måste träna för tävling, för hur vet du annars om ni utvecklas?”
Den andra sidan ropar:
”Det här är inte kul, för det blir aldrig helt riktigt som mallen säger! Tänk själv istället!”
Tillbaka till broderiet.
Alla mina garner finns i roliga, rediga korgar och kartonger – och det gör att att de kan finnas i bästa bokhyllan i självaste finrummet. Alltså vardagsrummet.
När man lyfter på locket, möts man av alla härliga nyanser av en färg, som här Rött. Det är lite som en godispåse; en nyttigare variant alltså.

På tisdag startar jag en kurs i Yllebroderi via Vuxenskolan här i stan. Välkommen du som gillar att brodera, men som tyvärr tappat lusten efter att ha följt alldeles för många strikta mallar!